Fortsätt

Jag minns hennes långa naglar över min hud. Längs med ryggraden, över axlarna, längs mina barnsligt lena underarmar. Jag minns hennes röst när hon sjöng med radion på övervåningen, när hon bråkade med mamma och pappa om allt och inget. Bråk som tycktes hålla på i timmar. Jag minns hur hon grät och stängde in sig när hennes första pojkvän varit otrogen. Samma pojkvän som varit barnvakt åt mig så många gånger och som gav mig en klocka med Nalle Puh och Nasse på. Jag förstod det aldrig riktigt. Det var många saker jag aldrig förstod som barn. Saker som inträffade, relationer, dispyter och ord som gick mig rakt över huvudet. Saker som jag sedan tog igen som tonåring. Som följt med mig upp i vuxen ålder. Jag minns kvällarna i hennes soffa. Övernattningarna som jag aldrig ville skulle ta slut. De där eviga kvällarna och nätterna intill henne i 120 sängen med bara några ynka centimeter mellan oss. Jag minns hennes eviga rädsla inför att jag skulle välja samma väg som henne, att jag skulle göra samma misstag som hon gjort när hon var i min ålder. Jag minns hennes vädjan och önskan att jag skulle bli något annat, något större, något bättre. Att jag aldrig skulle stanna, att jag aldrig skulle fastna. Att jag aldrig skulle bli kvar. Det blev jag ju inte heller. Jag fortsatte framåt, stannade egentligen aldrig. Även om det varit min största lärdom har det även varit min största sorg. För stannar man aldrig fortsätter allt i rullning, då är det som att livet, det där riktiga livet, aldrig hinns med. Människor runt omkring mig har stannat upp när de träffat någon, när de funnit sitt kall eller när de känt sig hemmastadda. Men jag har alltid fortsatt framåt.

Baby, isn´t it crazy. We´re born only to die

Jag somnar ståendes mot hans bröst. Det är natten mellan midsommarafton och midsommardagen. Det har börjat ljusna igen. Snart är det dagsljus ute. Vi står vid ett räcke vid vattnet. Stående intill honom somnar jag med huvudet mot hans bröst. Hans bröst som blivit den tryggaste punkten i mitt liv. Han som blivit den tryggaste punkten i mitt liv. Jag minns inte mycket mer av den natten förutom att vi förmodligen kommer hem till honom och somnar inlindade i varandra. Så som vi nästan alltid gör. Ibland blir jag rädd när jag tänker på att han kanske bara är min till låns, att han kommer försvinna lika snabbt som han dök upp. Jag har ju alltid varit rädd för att allt har ett slut. Men med honom är det ändå annorlunda. Jag tänker att den tiden han kan vara min och jag kan vara hans är värd mer än att oroa sig över att det kommer ta slut. Så även om han är min i en vecka till, ett år eller en evighet spelar egentligen ingen roll. För den tiden som mitt hjärta slår snabbare när jag är med honom, den tiden han kallar mig hjärtat och den tiden som jag får vara hans väger tyngre än att oroa sig över alla avslut i världen.

Och ja. Nu har vi kommit överens om att jag kan kalla honom för min.

River

Hej min vän

Jag antar att du hört att jag blev en del av våldtäktsstatistiken. Det är tydligen något det pratas om. Ryktas om. Och ja det stämmer. Han tog det som var mitt och gjorde det till sitt. I helgen är det ett år sedan det hände. Hur går man vidare från en sådan sak kanske du tänker? Jo, jag ska berätta. Det gör man inte. Men man lär sig leva med det. Man fortsätter att sätta den ena foten framför den andra. Man fortsätter att andas trots att det tar emot och man fortsätter att på så sätt att leva. Successivt lite pö om pö har man lärt sig leva med minnena, hjärnspökena och känslorna. Plötsligt kommer det dagar då man kan skratta igen, genuint och från djupet av magen. Plötsligt kommer det dagar då man kan kontrollera den där ilskan som tidigare naglat sig fast i skinnet. Plötsligt kommer det dagar då man vågar klä av sig naken framför en annan människa igen. Det sitter så djupt rotat i en. Så djupt rotat i minsta lilla fiber av ens kropp. I varenda lilla nervtråd till hjärnbarken. Känslorna, tankarna, minnena. Men man kan lära sig leva med allt.

Jag vet att du inte menade något illa som aldrig frågade. Jag antar att det är svårt att göra det. Att modet till att fråga tar slut någonstans. Och jag kommer aldrig skuldbelägga dig för det. Aldrig någonsin. Det råkade ju bara bli så, visst?

Imorgon när det gått ett år ska jag fira. För vet du, jag har kommit så långt. Mycket längre än vad jag någonsin trodde att jag skulle komma. Och wow, vad jag vågat. Om jag skulle berätta skulle du säga att jag varit modig. Och vet du, jag har varit så modig. Så modig har jag nog aldrig tidigare varit. Och fan vad det känns bra.

Om du går nu så dör jag

Den där lena huden på hans hals rör sig i takt med hans puls. Jag ser det när jag ligger intill honom i hans soffa. Väldigt tydligt ser jag det. Det är nästan allt jag ser. Sväljer. Tydligt. Önskar att han ska fråga. Önskar att han ska ana. Tystnaden naglar sig fast i mitt skinn och jag sväljer det jag tänkt säga. Låter det begravas i magen igen. För tänk om jag sa att jag är så hemskt kär i honom och han inte sa något tillbaka. Om jag så la det i hans knä och han bara lät det ligga. Då skulle jag nog gå sönder. ”Trötter” viskar han i mitt öra och drar mig närmare. Och jag tänker, om du går nu så dör jag.

Kom igen, våga jaga mig

Vattnet börjar skvala i diskhon. Han sköljer salladen noga och lägger den sedan i en skål av metall. Han rör sig snabbt och vant mellan spis, bord, diskho och kylskåp. Med vana och ingjutna rörelser hackar, steker och sköljer han omvartannat. Jag sitter intill med knäna uppdragna mot bröstet. Iakttar. Lyssnar. Berättar. Han svarar i dimman av matos. Hummar. Skrattar lågmält. Det märks att han trivs, att det här om något är hans fristad. Ett av de ställen han förmodligen känner sig mest hemma på. Det märks i sättet han koncentrerat men ändå skickligt rör om i de puttrande kastrullerna, smakar av, tillsätter en gnutta salt och sedan rör sig vidare. Från station till station.

Det bränns vid någonstans. I mig. När jag sitter där och tittar på. Det bränns och känns långt ned i magropen när min blick flackar från hans ryggtavla och ut genom fönstret med utsikt över ett blommande Sickla. Himlen ligger sådär pudrigt sockervaddsrosa över köpkvarteret. Tänk om han visste att jag sitter och tänker på honom när jag inte är med honom. Att jag längtar efter honom efter några dagar isär. Att jag pratar om honom med andra. Att jag ibland tänker att han är min fast han egentligen inte är det. Jag biter mig i läppen. Tvingar fram ett leende och blinkar bort tårarna i ögonvrån.

Att träffa honom är förmodligen det bästa som hänt mig på så lång tid. Tänk om han visste det.

remind me to forget

Han somnar om med sin haka vilandes mot min axel, med armarna runt mig. Det är ungefär 1,5 år sedan jag vaknade upp i den här sängen. I hans säng. Det har hänt så mycket sedan dess samtidigt beter vi oss som att det inte hänt något alls. Han mumlar något i sömnen. Jag vill smeka undan hans lugg från ansiktet men hejdar mig. Det känns som att jag saknar rätten att göra det. Som att jag saknar rätten att göra något alls. Det är som att han är ett skrämt djur som ligger intill mig som vid minsta lilla ljud eller rörelse kan vakna och fly. Jag inser hur sjukt det är att jag tänker så. Jag inser hur infekterad vår relation varit det senaste året. Hur konstigt det är att vi två som knappt kunnat prata med varandra utan att snäsa av den andra ligger inlindade i varandra i hans säng. Att vi kvällen innan stod på hans balkong i ett moln av cigarettrök och pratade om livet som om ingenting. Han mumlar något i sömnen igen. Lägger sin hand på min arm. Jag vågar knappt titta på honom. Tänk om han någonsin skulle förstå att jag tänker på honom när jag går Götgatan ned. Att jag ibland sneglat efter honom på jobbet. Att jag blivit orolig när han inte dykt upp. Den där morgonen när han var försenad och vår chef frågade om han inte kommit än. Och jag svarade att han säkert var på väg, för det var inte likt honom att vara sen. Det är en av gångerna jag försvarat honom, hatat honom, pratat om honom, tänkt på honom, saknat honom. Och nu ligger han och sover mot min axel en vanlig jävla tisdag i februari som om ingenting hänt. Fast allt egentligen hänt. Fastän allt som någonsin kunde hända, hände. När han vaknar är det fortfarande som förut. Vi småpratar, han vilar sin hand på mitt högra bröst. Vi är nära men ändå distanserade. Rör oss intill varandra men är inte på. Lämnar inga avtryck. När jag går ifrån lägenheten, med hans parfym kvar i mitt hår, tänker jag att den enda anledningen till att jag vill ha honom inte enbart kan vara att jag aldrig kommer att få honom. Det går jag inte med på. Det kan jag aldrig någonsin acceptera.

Mitt brev till dig

Hej.

Jag har länge funderat på hur det skulle bli att möta dig. För någon gång kommer det väl att hända. I tanken är det åtminstone oundvikligt. Någon dag kommer våra vägar korsas igen. Mötas. Ja jag är nästan säker.

Jag har tänkt mycket på hur jag skulle reagera i mötet med dig. Skulle jag bli arg? Skulle jag kanske tappa kontrollen? Bli galen? Börja slänga saker? Skulle jag slänga vad som fanns nära till hands? Skulle jag ta upp sakerna med mina bara händer och kasta dem på dig? Tänk om jag aldrig kunde sluta? Tänk om jag aldrig någonsin kunde sluta? Så skulle jag stå där och bara kasta kasta kasta sak efter sak i ditt ansikte. På din kropp. Över hela jävla dig. Se hur sakerna träffade dig. Se hur de skulle regna över dig. Hagla över dig. Likt hur dina slag träffade mig och min kropp och hur du lämnade märken på min hud. De där rivsåren och blåmärkena som var synliga i flera dagar efteråt. De där spåren du lämnade efter dig. Skulle jag kanske lämna liknande spår på dig? Spår av våld. Spår av hat. Spår av dig. Fast nu istället spår av mig på dig. Spår av mitt hat på din kropp, på din hud.

Skulle jag bli ledsen? Skulle jag börja gråta? Tappa ut hela mig själv över Drottninggatan, Kungsgatan, Götgatan eller vart vi än skulle springa på varandra. Skulle jag rinna över? Gå sönder. Falla isär. Ligga där som en sörja av blodblandade tårar. Med bara konturerna av en människokropp kvar som en oformlig massa av vad som brukade vara en hel människa. En fungerande individ. Vad som brukade vara jag. Nu alldeles mjuk och ledlös. Nu alldeles nedbruten och trasig. Nu alldeles död.

Du dödade en del av mig den gången, om du inte redan visste det. Så kanske skulle du kunna döda mig igen om vi möttes en grå tisdagseftermiddag i oktober, en festlig fredag i november eller vilken jävla veckodag som helst. Det skulle kunna vara så. Det skulle kunna bli så. För kanske dödar du mig om och om igen. Kanske dödar minnena av dig, lukten av dig, bilden av dig. Kanske dödar enbart tanken av dig. Så kanske skulle jag dö om du kom gåendes mot mig. Eller kanske skulle jag frysa till is. Stanna på stället. Inte kunna röra mig. Kanske skulle personen som var i mitt sällskap få bryta loss armar och ben från min kropp som stelnat, likt en skulptur eller en skyltdocka. Kanske skulle jag inte kunna få fram ett ord. Kanske skulle jag svälja min tunga. Svälja mina ord. Svälja min sanning. Kvar skulle bara dina lögner finnas. Dem där jävla lögnerna. Kanske skulle de växa sig stora tillsammans med din stolthet. Kanske skulle det var det enda som lät. Ljudet av dina lögner som åt upp min sanning. Ljudet av dina lögner som sög musten ur min sanning. Som sög näringen ur min sanning. Den enda sanningen.

Kanske skulle du bara passera mig. Kanske skulle vi aldrig hinna lägga märke till varandra i den ofta täta folkmassan som trafikerar dessa gator. För kanske skulle jag glömt hur du ser ut och kanske skulle du glömt bort hur jag ser ut. Kanske skulle du glömt bort hela mig. Vi hade egentligen aldrig någon vidare kontakt och egentligen så tyckte jag aldrig om dig. Jag tror inte du tyckte om mig heller. Så varför skulle du minnas mig eller den gången. För dig var det inte samma sak som det hade varit för mig. Skulle du ens förstå det om jag så sa det till dig? Om jag så la det direkt framför dig? Om jag så skrev det på dina händer? Kanske skulle du passera mig i tystnad med blicken fäst på något långt där framme utan någon som helst aning om att du alldeles nyss passerat mig, den där tjejen som du tagit död på några månader tidigare utan att själva ens veta om det. Den tjejen. Jag. Ja du förstörde en stor del av den jag brukade vara. Men idag är jag starkare. Och det bär jag också med mig, det tillsammans med dem där jävla minnena.

Jag tyckte att jag såg dig i häromdagen. I rulltrappan på väg ned till pendeln stod en kille. Jag var i några sekunder övertygad om att han var du. Våra blickar möttes. Men han var inte du. Han måste undrat varför jag stirrade så.

Ja det här är mitt brev till dig, du som förmodligen inte minns mig, medan jag kommer få kämpa hela livet med att försöka glömma dig.

Älskling

Jag har planerat att tatuera in en ros mellan brösten. Den ska sträcka sig en bit ned över magen, med vassa taggar och tunna, sköra blad. Jag vill att du ska veta det. Du trodde nog aldrig att jag skulle våga. Ja, inte bara tatuera mig, utan även våga andra saker. Livet till exempel. Leva. I din fantasi skulle jag nog brytas ned i molekyler den där dagen då du gjorde slut. Du trodde nog att jag aldrig skulle våga leva varken med eller utan dig.

Jag minns den dagen då vi gjorde slut. Vi satt på din säng i timmar och försökte laga varandra igen, fastän allt vi gjort den helgen var att ta sönder varandra. Bit för bit plockade vi isär allt det som tidigare varit vi. Kvar fanns bara fragment, nästan som två skal av två forna personer och ett förhållande som gått i kras. Vi försökte försökte försökte limma ihop vårt förhållande som något år innan varit allt. Men så satt vi där på sängkanten och bara tittade på varandra, vi som brukade vara varandras allt var plötsligt inte längre det. Och då var det som att vi båda insåg, med blicken fäst på den där andra personen som vi älskat och älskat så innerligt och hårt, att det var slut.

I din fantasi var jag nog en sådan person som gick sönder vid minsta lilla beröring. Skadad redan från början då vi träffades. Och hur mycket du än försökte lappa och laga så blev jag aldrig hel. Du önskade nog att du skulle kunna sy ihop de där spretiga delarna av mig som flera år tidigare gått isär. Men älskade du, det funkar inte så. Och jag, jag var aldrig bräcklig. Jag vågade alltid. Även om åren innan dig och med dig gjorde mig lite kantstött så var jag aldrig särskilt svag. Men vi bröt ned varandra, du och jag. De där sista månaderna tillsammans var inte bra. Vi visste nog det, både två. Men när man älskar någon vill man inte inse en sådan sak. Då går man istället och köper en dyr parfym till den andra och överraskar med godis fastän man vet att de redan är försent för att den andra redan bestämt sig. Han vill göra slut och då spelar en påse godis ingen roll och inte heller en dyr märkesparfym som luktar blommor.

Det har gått några år nu. Jag har blivit någon annan. Det har du förmodligen också. Jag blev en sådan som vågar säga ifrån, som har framtidsvisioner, som jobbar hårt. Jag vågar bjuda på mig själv numera, även i större sammanhang. Vågar visa mig stark men vågar också visa mig svag. Jag vågar tacka ja till nya, främmande saker. Jag vågar tacka nej till annat som jag inte vill göra. Jag blev helt enkelt någon annan. Du skulle kanske inte ens känna igen mig.

Du trodde nog aldrig att jag skulle våga leva. Jag tror jag insåg det när jag en dag tittade dig i ögonen och du inte längre var där. Du var förändrad. Där och då insåg jag att även jag var förändrad. Jag var inte längre samma tjej som du blev kär i, liksom du inte var samma kille som jag blev kär i. Tiden tar ut sin rätt, det gör den alltid. Så vårt avslut var nog mer eller mindre ofrånkomligt. Jag har planerat att tatuera in en ros mellan brösten. Den ska sträcka sig en bit ned över magen, med vassa taggar och tunna, sköra blad. Jag vill bara att du ska veta det.

Utan dina andetag

je taime

 

Vi trodde aldrig att vi skulle bli sådana. Men livet gör så konstiga saker med en. För plötsligt var vi ändå där. Hur vi kom dit spelar egentligen ingen roll. För vet du? Jag tror på oss. Långt där inne pickar fortfarande det lilla, rädda, naiva tonårshjärtat. Och jag tror att ditt pickar där inne med. Du måste bara leta lite. Jag väntar på dig så länge.

Så sitter man på en madrass på golvet i Indien och söker på hennes namn. Det dyker upp bilder på henne och på dig, ni solar och badar och lever livet. Det slår mig som en känga i magen. Så sitter man där på sin tunna madrass på golvet i Indien och bara känner så mycket att det känns som att kroppen ännu en gång ska explodera. Kippar efter luft medan klockan slår 1 och tänker på allt annat än just nu. För just nu gör så fruktansvärt jävla ont och det känns som att huden när som helst ska brista. Men så tänker man på att du och jag är några helt andra nu och att din famn ändå inte skulle kännas som förut, för den är någon annans nu och inte längre min att ta plats i.

”I will miss you” viskar du. Jag kramar dig hårt. Vill aldrig riktigt släppa taget. Vill aldrig riktigt släppa dig. Du som till en början bara var en lång, fin kille på ett dansgolv i södra Indien blev så mycket mer, så mycket större. Under loppet av tre dagar växte du dig så stor i mina ögon att du liksom tog över. Allt annat och alla andra bleknade i jämförelse och du kröp liksom innanför skinnet på mig.

couple Kyss mig sådär så att jag glömmer vad jag heter, så att jag glömmer bort vem jag är för en nanosekund eller två.

Någon rökte precis bakom oss. Röken slingrade sig fram, la sig som ett täcke över där vi stod. Jag tittade rakt fram och sa efter en stund ”du var så dum. Och jag var så kär i dig”. Han, min första riktiga kärlek, en gång i tiden en av mina närmaste vänner stod bara där. Sedan tog han en klunk på sin drink och sa ”jag var ju kär i dig med”.

Hjälp vad jag tycker om din bakishesa röst i telefonen. Den håller mig varm under kyliga oktoberkvällar.

En kväll i april, egentligen vilken onsdag som helst, tar han tag i mina händer och ser på mig från sidan. Det är natt, men Stockholm är fortfarande vaken. Vi går längs gator målade av vårregn och gammal tobak. ”Behöver du mig lika mycket som jag behöver dig?” viskar jag mellan husen, oss och hela världen är idelt öra. ”Ja” svarar han, ”det behöver jag”. Ilningen som kittlar mig i maggropen går i sig inte att beskriva. Så vi stannar,han omfamnar mig med sina långa armar och kantiga armbågar, viskar mig i håret och jag vet helt ärligt talat ingen annan som får mig att känna så som jag känner när jag är med honom. Med honom är jag nog oövervinnelig, känns det som åtminstone.

Han var den första personen jag ringde när jag fick godkänt på min c-uppsats. Och senare samma kväll ringde han och sa ”jag är så jävla stolt över dig”. Jag minns att det kändes i hjärtat när han sa det. Liksom när han sa att han saknat mig. Att han blev glad när jag gillade en av hans bilder på instagram. Det kändes i hjärtat för det var på riktigt. När han satt i den röda lilla bilen utanför centralen och väntade på mig eller när han berättade att han döpt mig till Tove Lo i sin telefon. Han finns. Han är. Och allt runt omkring honom är så himla på riktigt.

red

”Du förtjänar så mycket bättre” säger hon. ”Jag vet” svarar jag. Men är det inte så att vi nöjer oss med det vi tror vi förtjänar?

Jag är en vind. Jag viner över blomstrande ängar. Fångar upp kantstötta löv från marken i övergivna parker. Dansar som vita gäss över mörka vatten. Jag är en vind. Jag spelar över din hud under skymmande sommarkvällar. Letar mig in under tjocka vinterjackor av dun. Spelar en melodi i lummiga trädkronor medan mars mynnar ut i april. Jag är en vind. Jag gör precis som jag vill. Och du kan aldrig fånga mig.

Det är som att sitta i ett rum med flera andra men ändå bara kunna se varandra.

Jag höll upp fötterna högt högt ovanför marken. Det kittlade i magen när vi åkte nedför. Jag höll om din midja. Kramade lite extra. Tänkte att det var en dröm. Men du var på riktigt.

wifi

jag låg intill och kände mina egna hjärtslag

de dundrade okontrollerat i bröstet

du kysste min panna, min axel, min skuldra

vilade din hand på min höft och la dig bekvämt bakom

jag kan låtsas som ingenting, som att jag inte känner något

som att det här mellan oss egentligen inte ens finns

men varför slår då mitt hjärta så hårt i bröstet när du är nära?

när du möter mig på cykel mitt i natten

eller när du flätar samman dina fingrar med mina?

varför slår det lilla hjärtat så hårt och snabbt när du kysser mig?

och varför önskar jag att du aldrig skulle sluta?