Kom igen, våga jaga mig

Vattnet börjar skvala i diskhon. Han sköljer salladen noga och lägger den sedan i en skål av metall. Han rör sig snabbt och vant mellan spis, bord, diskho och kylskåp. Med vana och ingjutna rörelser hackar, steker och sköljer han omvartannat. Jag sitter intill med knäna uppdragna mot bröstet. Iakttar. Lyssnar. Berättar. Han svarar i dimman av matos. Hummar. Skrattar lågmält. Det märks att han trivs, att det här om något är hans fristad. Ett av de ställen han förmodligen känner sig mest hemma på. Det märks i sättet han koncentrerat men ändå skickligt rör om i de puttrande kastrullerna, smakar av, tillsätter en gnutta salt och sedan rör sig vidare. Från station till station.

Det bränns vid någonstans. I mig. När jag sitter där och tittar på. Det bränns och känns långt ned i magropen när min blick flackar från hans ryggtavla och ut genom fönstret med utsikt över ett blommande Sickla. Himlen ligger sådär pudrigt sockervaddsrosa över köpkvarteret. Tänk om han visste att jag sitter och tänker på honom när jag inte är med honom. Att jag längtar efter honom efter några dagar isär. Att jag pratar om honom med andra. Att jag ibland tänker att han är min fast han egentligen inte är det. Jag biter mig i läppen. Tvingar fram ett leende och blinkar bort tårarna i ögonvrån.

Att träffa honom är förmodligen det bästa som hänt mig på så lång tid. Tänk om han visste det.

remind me to forget

Han somnar om med sin haka vilandes mot min axel, med armarna runt mig. Det är ungefär 1,5 år sedan jag vaknade upp i den här sängen. I hans säng. Det har hänt så mycket sedan dess samtidigt beter vi oss som att det inte hänt något alls. Han mumlar något i sömnen. Jag vill smeka undan hans lugg från ansiktet men hejdar mig. Det känns som att jag saknar rätten att göra det. Som att jag saknar rätten att göra något alls. Det är som att han är ett skrämt djur som ligger intill mig som vid minsta lilla ljud eller rörelse kan vakna och fly. Jag inser hur sjukt det är att jag tänker så. Jag inser hur infekterad vår relation varit det senaste året. Hur konstigt det är att vi två som knappt kunnat prata med varandra utan att snäsa av den andra ligger inlindade i varandra i hans säng. Att vi kvällen innan stod på hans balkong i ett moln av cigarettrök och pratade om livet som om ingenting. Han mumlar något i sömnen igen. Lägger sin hand på min arm. Jag vågar knappt titta på honom. Tänk om han någonsin skulle förstå att jag tänker på honom när jag går Götgatan ned. Att jag ibland sneglat efter honom på jobbet. Att jag blivit orolig när han inte dykt upp. Den där morgonen när han var försenad och vår chef frågade om han inte kommit än. Och jag svarade att han säkert var på väg, för det var inte likt honom att vara sen. Det är en av gångerna jag försvarat honom, hatat honom, pratat om honom, tänkt på honom, saknat honom. Och nu ligger han och sover mot min axel en vanlig jävla tisdag i februari som om ingenting hänt. Fast allt egentligen hänt. Fastän allt som någonsin kunde hända, hände. När han vaknar är det fortfarande som förut. Vi småpratar, han vilar sin hand på mitt högra bröst. Vi är nära men ändå distanserade. Rör oss intill varandra men är inte på. Lämnar inga avtryck. När jag går ifrån lägenheten, med hans parfym kvar i mitt hår, tänker jag att den enda anledningen till att jag vill ha honom inte enbart kan vara att jag aldrig kommer att få honom. Det går jag inte med på. Det kan jag aldrig någonsin acceptera.

Mitt brev till dig

Hej.

Jag har länge funderat på hur det skulle bli att möta dig. För någon gång kommer det väl att hända. I tanken är det åtminstone oundvikligt. Någon dag kommer våra vägar korsas igen. Mötas. Ja jag är nästan säker.

Jag har tänkt mycket på hur jag skulle reagera i mötet med dig. Skulle jag bli arg? Skulle jag kanske tappa kontrollen? Bli galen? Börja slänga saker? Skulle jag slänga vad som fanns nära till hands? Skulle jag ta upp sakerna med mina bara händer och kasta dem på dig? Tänk om jag aldrig kunde sluta? Tänk om jag aldrig någonsin kunde sluta? Så skulle jag stå där och bara kasta kasta kasta sak efter sak i ditt ansikte. På din kropp. Över hela jävla dig. Se hur sakerna träffade dig. Se hur de skulle regna över dig. Hagla över dig. Likt hur dina slag träffade mig och min kropp och hur du lämnade märken på min hud. De där rivsåren och blåmärkena som var synliga i flera dagar efteråt. De där spåren du lämnade efter dig. Skulle jag kanske lämna liknande spår på dig? Spår av våld. Spår av hat. Spår av dig. Fast nu istället spår av mig på dig. Spår av mitt hat på din kropp, på din hud.

Skulle jag bli ledsen? Skulle jag börja gråta? Tappa ut hela mig själv över Drottninggatan, Kungsgatan, Götgatan eller vart vi än skulle springa på varandra. Skulle jag rinna över? Gå sönder. Falla isär. Ligga där som en sörja av blodblandade tårar. Med bara konturerna av en människokropp kvar som en oformlig massa av vad som brukade vara en hel människa. En fungerande individ. Vad som brukade vara jag. Nu alldeles mjuk och ledlös. Nu alldeles nedbruten och trasig. Nu alldeles död.

Du dödade en del av mig den gången, om du inte redan visste det. Så kanske skulle du kunna döda mig igen om vi möttes en grå tisdagseftermiddag i oktober, en festlig fredag i november eller vilken jävla veckodag som helst. Det skulle kunna vara så. Det skulle kunna bli så. För kanske dödar du mig om och om igen. Kanske dödar minnena av dig, lukten av dig, bilden av dig. Kanske dödar enbart tanken av dig. Så kanske skulle jag dö om du kom gåendes mot mig. Eller kanske skulle jag frysa till is. Stanna på stället. Inte kunna röra mig. Kanske skulle personen som var i mitt sällskap få bryta loss armar och ben från min kropp som stelnat, likt en skulptur eller en skyltdocka. Kanske skulle jag inte kunna få fram ett ord. Kanske skulle jag svälja min tunga. Svälja mina ord. Svälja min sanning. Kvar skulle bara dina lögner finnas. Dem där jävla lögnerna. Kanske skulle de växa sig stora tillsammans med din stolthet. Kanske skulle det var det enda som lät. Ljudet av dina lögner som åt upp min sanning. Ljudet av dina lögner som sög musten ur min sanning. Som sög näringen ur min sanning. Den enda sanningen.

Kanske skulle du bara passera mig. Kanske skulle vi aldrig hinna lägga märke till varandra i den ofta täta folkmassan som trafikerar dessa gator. För kanske skulle jag glömt hur du ser ut och kanske skulle du glömt bort hur jag ser ut. Kanske skulle du glömt bort hela mig. Vi hade egentligen aldrig någon vidare kontakt och egentligen så tyckte jag aldrig om dig. Jag tror inte du tyckte om mig heller. Så varför skulle du minnas mig eller den gången. För dig var det inte samma sak som det hade varit för mig. Skulle du ens förstå det om jag så sa det till dig? Om jag så la det direkt framför dig? Om jag så skrev det på dina händer? Kanske skulle du passera mig i tystnad med blicken fäst på något långt där framme utan någon som helst aning om att du alldeles nyss passerat mig, den där tjejen som du tagit död på några månader tidigare utan att själva ens veta om det. Den tjejen. Jag. Ja du förstörde en stor del av den jag brukade vara. Men idag är jag starkare. Och det bär jag också med mig, det tillsammans med dem där jävla minnena.

Jag tyckte att jag såg dig i häromdagen. I rulltrappan på väg ned till pendeln stod en kille. Jag var i några sekunder övertygad om att han var du. Våra blickar möttes. Men han var inte du. Han måste undrat varför jag stirrade så.

Ja det här är mitt brev till dig, du som förmodligen inte minns mig, medan jag kommer få kämpa hela livet med att försöka glömma dig.

Älskling

Jag har planerat att tatuera in en ros mellan brösten. Den ska sträcka sig en bit ned över magen, med vassa taggar och tunna, sköra blad. Jag vill att du ska veta det. Du trodde nog aldrig att jag skulle våga. Ja, inte bara tatuera mig, utan även våga andra saker. Livet till exempel. Leva. I din fantasi skulle jag nog brytas ned i molekyler den där dagen då du gjorde slut. Du trodde nog att jag aldrig skulle våga leva varken med eller utan dig.

Jag minns den dagen då vi gjorde slut. Vi satt på din säng i timmar och försökte laga varandra igen, fastän allt vi gjort den helgen var att ta sönder varandra. Bit för bit plockade vi isär allt det som tidigare varit vi. Kvar fanns bara fragment, nästan som två skal av två forna personer och ett förhållande som gått i kras. Vi försökte försökte försökte limma ihop vårt förhållande som något år innan varit allt. Men så satt vi där på sängkanten och bara tittade på varandra, vi som brukade vara varandras allt var plötsligt inte längre det. Och då var det som att vi båda insåg, med blicken fäst på den där andra personen som vi älskat och älskat så innerligt och hårt, att det var slut.

I din fantasi var jag nog en sådan person som gick sönder vid minsta lilla beröring. Skadad redan från början då vi träffades. Och hur mycket du än försökte lappa och laga så blev jag aldrig hel. Du önskade nog att du skulle kunna sy ihop de där spretiga delarna av mig som flera år tidigare gått isär. Men älskade du, det funkar inte så. Och jag, jag var aldrig bräcklig. Jag vågade alltid. Även om åren innan dig och med dig gjorde mig lite kantstött så var jag aldrig särskilt svag. Men vi bröt ned varandra, du och jag. De där sista månaderna tillsammans var inte bra. Vi visste nog det, både två. Men när man älskar någon vill man inte inse en sådan sak. Då går man istället och köper en dyr parfym till den andra och överraskar med godis fastän man vet att de redan är försent för att den andra redan bestämt sig. Han vill göra slut och då spelar en påse godis ingen roll och inte heller en dyr märkesparfym som luktar blommor.

Det har gått några år nu. Jag har blivit någon annan. Det har du förmodligen också. Jag blev en sådan som vågar säga ifrån, som har framtidsvisioner, som jobbar hårt. Jag vågar bjuda på mig själv numera, även i större sammanhang. Vågar visa mig stark men vågar också visa mig svag. Jag vågar tacka ja till nya, främmande saker. Jag vågar tacka nej till annat som jag inte vill göra. Jag blev helt enkelt någon annan. Du skulle kanske inte ens känna igen mig.

Du trodde nog aldrig att jag skulle våga leva. Jag tror jag insåg det när jag en dag tittade dig i ögonen och du inte längre var där. Du var förändrad. Där och då insåg jag att även jag var förändrad. Jag var inte längre samma tjej som du blev kär i, liksom du inte var samma kille som jag blev kär i. Tiden tar ut sin rätt, det gör den alltid. Så vårt avslut var nog mer eller mindre ofrånkomligt. Jag har planerat att tatuera in en ros mellan brösten. Den ska sträcka sig en bit ned över magen, med vassa taggar och tunna, sköra blad. Jag vill bara att du ska veta det.

Utan dina andetag

je taime

 

Vi trodde aldrig att vi skulle bli sådana. Men livet gör så konstiga saker med en. För plötsligt var vi ändå där. Hur vi kom dit spelar egentligen ingen roll. För vet du? Jag tror på oss. Långt där inne pickar fortfarande det lilla, rädda, naiva tonårshjärtat. Och jag tror att ditt pickar där inne med. Du måste bara leta lite. Jag väntar på dig så länge.

Så sitter man på en madrass på golvet i Indien och söker på hennes namn. Det dyker upp bilder på henne och på dig, ni solar och badar och lever livet. Det slår mig som en känga i magen. Så sitter man där på sin tunna madrass på golvet i Indien och bara känner så mycket att det känns som att kroppen ännu en gång ska explodera. Kippar efter luft medan klockan slår 1 och tänker på allt annat än just nu. För just nu gör så fruktansvärt jävla ont och det känns som att huden när som helst ska brista. Men så tänker man på att du och jag är några helt andra nu och att din famn ändå inte skulle kännas som förut, för den är någon annans nu och inte längre min att ta plats i.

”I will miss you” viskar du. Jag kramar dig hårt. Vill aldrig riktigt släppa taget. Vill aldrig riktigt släppa dig. Du som till en början bara var en lång, fin kille på ett dansgolv i södra Indien blev så mycket mer, så mycket större. Under loppet av tre dagar växte du dig så stor i mina ögon att du liksom tog över. Allt annat och alla andra bleknade i jämförelse och du kröp liksom innanför skinnet på mig.

couple Kyss mig sådär så att jag glömmer vad jag heter, så att jag glömmer bort vem jag är för en nanosekund eller två.

Någon rökte precis bakom oss. Röken slingrade sig fram, la sig som ett täcke över där vi stod. Jag tittade rakt fram och sa efter en stund ”du var så dum. Och jag var så kär i dig”. Han, min första riktiga kärlek, en gång i tiden en av mina närmaste vänner stod bara där. Sedan tog han en klunk på sin drink och sa ”jag var ju kär i dig med”.

Hjälp vad jag tycker om din bakishesa röst i telefonen. Den håller mig varm under kyliga oktoberkvällar.

En kväll i april, egentligen vilken onsdag som helst, tar han tag i mina händer och ser på mig från sidan. Det är natt, men Stockholm är fortfarande vaken. Vi går längs gator målade av vårregn och gammal tobak. ”Behöver du mig lika mycket som jag behöver dig?” viskar jag mellan husen, oss och hela världen är idelt öra. ”Ja” svarar han, ”det behöver jag”. Ilningen som kittlar mig i maggropen går i sig inte att beskriva. Så vi stannar,han omfamnar mig med sina långa armar och kantiga armbågar, viskar mig i håret och jag vet helt ärligt talat ingen annan som får mig att känna så som jag känner när jag är med honom. Med honom är jag nog oövervinnelig, känns det som åtminstone.

Han var den första personen jag ringde när jag fick godkänt på min c-uppsats. Och senare samma kväll ringde han och sa ”jag är så jävla stolt över dig”. Jag minns att det kändes i hjärtat när han sa det. Liksom när han sa att han saknat mig. Att han blev glad när jag gillade en av hans bilder på instagram. Det kändes i hjärtat för det var på riktigt. När han satt i den röda lilla bilen utanför centralen och väntade på mig eller när han berättade att han döpt mig till Tove Lo i sin telefon. Han finns. Han är. Och allt runt omkring honom är så himla på riktigt.

red

”Du förtjänar så mycket bättre” säger hon. ”Jag vet” svarar jag. Men är det inte så att vi nöjer oss med det vi tror vi förtjänar?

Jag är en vind. Jag viner över blomstrande ängar. Fångar upp kantstötta löv från marken i övergivna parker. Dansar som vita gäss över mörka vatten. Jag är en vind. Jag spelar över din hud under skymmande sommarkvällar. Letar mig in under tjocka vinterjackor av dun. Spelar en melodi i lummiga trädkronor medan mars mynnar ut i april. Jag är en vind. Jag gör precis som jag vill. Och du kan aldrig fånga mig.

Det är som att sitta i ett rum med flera andra men ändå bara kunna se varandra.

Jag höll upp fötterna högt högt ovanför marken. Det kittlade i magen när vi åkte nedför. Jag höll om din midja. Kramade lite extra. Tänkte att det var en dröm. Men du var på riktigt.

wifi

jag låg intill och kände mina egna hjärtslag

de dundrade okontrollerat i bröstet

du kysste min panna, min axel, min skuldra

vilade din hand på min höft och la dig bekvämt bakom

jag kan låtsas som ingenting, som att jag inte känner något

som att det här mellan oss egentligen inte ens finns

men varför slår då mitt hjärta så hårt i bröstet när du är nära?

när du möter mig på cykel mitt i natten

eller när du flätar samman dina fingrar med mina?

varför slår det lilla hjärtat så hårt och snabbt när du kysser mig?

och varför önskar jag att du aldrig skulle sluta?

Du, det är någonting jag vill säga dig

 

Help me out

Sådan är den, ångesten. Den tar exakt allt. Kvar står vi som i ett vakuum, känner ingenting och allting på en och samma gång.

2017

feelings
Hon sitter ihopsjunken på badrumsgolvet. Skriker, gråter och hyperventilerar omvartannat. I ett annat liv eller i en annan tid kanske vi inte inlett det nya året så. I ett annat liv eller i en annan tid kanske hon aldrig skulle gjort just det misstaget. Men istället sitter hon otröstlig på ett kallt badrumsgolv, hyperventilerar och skriker. Istället går hon sönder medan människor runt omkring smäller de sista smällarna, medan himlen fortfarande färgas av sprakande fyrverkeriregn.

Så sitter vi där intill varandra i samma busskur och tittar på samma snöslask. ”Det är så grått” säger jag. ”Schhhh” hyssjar han. ”Du är ju med mig”.

Och jag vill berätta för honom att han är den värsta sortens människa som bara dyker upp ur tomma intet, som dyker upp från ingenstans och vänder upp och ned på hela mitt liv.

Går förbi samma kvarter säkert 3-4 gånger. Jag vet inte ens längre. För jag vet inte om jag sover eller är vaken när läkaren säger att de ska lägga in min pappa för att hans hjärta förmodligen kommer att drabbas av en infarkt. För i samma stund är det som att mitt hjärta sympatiserar med hans och börjar slå utom kontroll det med. För i samma stund är det som att marken försvinner under mina fötter, likadant som det gjorde för sisådär 2 år sedan.

För vi är aldrig så levande som när livet faller samman, när vi ser allt i revy. För vi är aldrig så levande som när det känns som att hjärtat ska brista och kroppen ska gå itu.

Han lyfter mig när min kropp känns för tung för att bära. För i hans ögon är jag kapabel att göra precis vad som helst.

Jag kliade rastlöst på utslaget som letat sig fram på min hals. Rev och rev trots att huden blev flammande röd där under. För vissa dagar är det som att rastlösheten äter upp mig inifrån. Som att den gnager och river på insidan av skinnet, som att den maniskt försöker leta sig ut. För vissa dagar är det som att rastlösheten liksom vaknar till liv, som att den tar över min kropp. Jag klättrar på väggar och fastän jag försöker kan jag inte sluta klia på utslag som träder fram på min hals, trots att huden blir flammande röd där under.

Livet är för kort för dåliga ligg och tråkiga konversationer. Det är fört kort för att inte våga bära en blå päls och för att inte säga vad en tycker. Livet är för kort för att inte våga känna. Det är för kort för att inte göra en tatuering på revbenen och det är för att kort för att helt enkelt inte levas. Livet är för kort för att sitta och vänta på att han ska höra av sig när en innerst inne vet att han aldrig igen kommer att göra just det.

För kanske är det som de säger, du vet, det med att tiden läker alla sår.

Och han frågar ”har du saknat mig?” trots att han saknar rätten att fråga just det. Men det är precis sådan han är. Han tar sig alltid friheter han inte har rätt till.

För du ligger bakom och håller om mig och just precis då, med dina andetag i nacken och dina armar runt mig känns allt annat så långt bort. Och vi känns så himla mycket här och nu. Vi är så himla på riktigt.

Vi skämtar om saker som egentligen inte ens är roliga. Det är lättare att hantera den sorgliga delen då.

 

glitter

Det gör för ont för att känna så jag har slutat känna efter.

För man kan vara med om så många hemska saker att man till slut nästan ser svart. Som att allt ljus i hela vida världen slocknar och försvinner. Som att hela världen svartnar. Men så kommer de där fina stunderna som gör att man förstår att det kommer lösa sig, att det kommer att bli bra igen. Saker som gör att man inser att allt kommer att bli bra till slut.

Du frågar om jag vill ha sällskap och jag svarar ja. För svårare än så behöver det egentligen inte vara. Det är något vi lärt oss med åren.

”Vad är planen då?” frågar du. ”Planen?” svarar jag. ”Ja planen mellan oss” säger du och ler.

”Jag orkar inte mer” säger jag. Gråten fastnar någonstans i halsen. Lägger sig som ett lock. Täpper till. ”Jag förstår det” svarar hon. Hon står i dörröppningen till mitt rum. Medan jag ligger orörlig på sängen. I flera timmar har jag legat här medan hjärtat rusat i bröstet på mig. Medan andningen skenat och medan bröstet tyngt ned min kropp i sängen. Sådan är min ångest. Den tar allt. Fyller istället varje millimeter av min kropp. Lämnar mig förstörd. Ibland önskar jag att allt skulle vara som vanligt igen trots att jag vet att det inte funkar så.

Tisdag mynnar ut i onsdag medan jag ligger vaken bland trassliga och fuktiga lakan. Medan hjärtat slår så hårt att jag är säker på att det när som helst kommer att slå ut ur bröstet på mig. Bryter ihop, bryter isär. Förlåt för att jag gav upp. Förlåt för igår, för imorgon och för idag. Förlåt. Jag som brukade vara stark, som brukade hjälpa andra tappade visst både fotfäste och hopp. Både mening och samhörighet. Sedan tappade jag visst hela mig själv. Och förlåt för det med.

Fastän allting annat bara brister.

Du trodde nog aldrig att jag skulle våga. Ja, inte bara tatuera mig, utan även andra saker. Livet till exempel. I din fantasi skulle jag nog brytas ned i molekyler den där dagen då du gjorde slut. När vi satt på din säng i timmar och försökte laga varandra igen, fastän allt vi gjort den helgen var att ta sönder varandra. Bit för bit plockade vi isär allt det som tidigare varit vi. Kvar fanns bara fragment, som två skal av två forna personer och ett förhållande som gått i kras.

Du är en saga.

Hans armar runt mig i hallen, i sängen, i badrummet. Kramar och kramar. Håller om. Lovar. Berättar sanningen. Säger att han saknat mig. Hans händer ber mig sova över. Ber mig stanna. Kanske bara för ikväll. Kanske bara för nu. Vill viska att jag saknat honom. Men orden fastnar. Sväljer sanningen. Den enda sanningen.

blurry

(samtliga bilder från weheartit.com)

”Hon ska sluta i december” sa jag. ”Men ändå skönt” svarade hon. ”Jaså?” frågade jag. ”Ja men då kanske du är klar”. Jag tittade på henne länge och tänkte att, jag blir nog aldrig färdig.

Hösten tog visst en del av sommarens färger.

Jag höll upp fötterna högt högt ovanför marken. Det kittlade i magen när vi åkte nedför. Jag höll om din midja. Kramade lite extra. Tänkte att det var en dröm. Men du var ju på riktigt.

Hon ställde sig i kön till min kassa. Det var som att en sten föll inuti mitt bröst när jag såg henne. Hon såg så sliten ut. Jag stirrade på rynkorna i hennes ansikte. På den där tröttheten som lagt sig som veck i hennes ansiktsdrag. På den sneda munnen. Jag tappade allt när jag såg att hon köpte gravljus. Och jag förstod nästan direkt att dem var till dig.

Förstår du inte hur mycket jag hatar när du upprepar samma saker om och om igen. När du säger olämpliga saker, när du skrattar vid fel tillfällen eller när du är högljudd. Förstår du inte hur mycket jag hatar när du dricker dig full om och om igen.

Och jag tänker: slå mig blodig, sparka på mig, spotta på mig, riv mitt skinn, slit mig i stycken. Gör allt du måste. Jag bryr mig inte längre. Jag har redan känt allt som går att känna.

PS. hoppas du mår bra.

2017, vad gjorde du med oss?

 

Scared to be lonely

Du frågar vilken låt det är och jag svarar ”om du lämnar mig då”. Du ser rakt in i mina ögon, kysser mig utan att tveka. Den natten sover vi så tätt intill att jag knappt vet vart du börjar och jag slutar. Vi har bestämt att vi ska sluta träffas. Det är bäst för oss båda. Ändå skriver jag en kväll när jag är ute och frågar om du är vaken. Du hämtar upp mig i en taxi i Slussen sedan åker vi hem till dig. Hemma i din hall stannar du mitt framför mig. Du tittar på mig länge länge utan att säga något. Sedan går du fram och kramar mig hårt. Vi står så i flera minuter. När vi sedan kysser varandra känner jag allt. Men du är nog bara full. Eller? Dagen efter minns du nog inte ens varför vi stod i hallen och bara tittade på varandra. Dagen efter minns du nog inte ens varför du bad mig att komma över. Men jag minns ju. Därför gör det så satans ont. Därför samlar jag tårar i ögonvrån när du säger hejdå. För jag vet. Jag vet vet vet att det är för sista gången.