2017

Och jag tänker

slå mig blodig

sparka på mig

spotta på mig

riv mitt skinn

slit mig i stycken 

gör allt du måste

jag bryr mig inte längre 

jag har redan känt allt

som går att känna 

Through your eyes

”Han sa att han är kär i mig med” sa hon
Hon log med hela ansiktet
Jag har inte känt henne i mer än några månader
men aldrig tidigare har jag sett henne så glad
som just då
Aldrig tidigare har jag sett henne så ärlig
så genuin, så lycklig
Man brukar prata om att det finns tillfällen
då det lyser om människor
Det här var ett sådant

Beast

Vi pratar om gnistor
Om elektricitet
Jag minns fortfarande
Hans blick som höll kvar sig kvar
Hans raka leende
Hans dröjande svar
Jag vände mig om när han gick
Följde hans steg ut genom dörren
Han såg sig aldrig om
Det är något särskilt
när en person ser på en så
utan att veta vem man är eller vart man kommer ifrån
Aldrig kunde jag tänka eller tro att vi skulle ses igen
Men livet har ett konstigt sätt att
föra oss samman med människor ibland
som rör om på vår insida

Breakeven

Väggarna på hennes kontor är ljusa och kala. Hennes skrivbord är höjt. Jag antar att hon brukar stå upp medan hon arbetar. Hon sätter sig ned mittemot mig. Lägger det ena benet över det andra. Vant. En ingjuten rörelse. Hon iakttar mig sedan utan att säga något. Vilar i tystnaden. ”Hur mår du, Tove?” frågar hon när tystnaden legat som ett täcke över rummet några sekunder. Jag ler, som jag alltid gör när någon ställer den frågan till mig. Och i den stunden, i det ögonblicket när hon liksom alla andra som någonsin ställt den frågan väntar på mitt svar vet jag vad de tänker. Jag vet redan innan jag yttrat de väl valda orden som snart, vilken sekund som helst kommer lämna min mun vad de tänker. Jag vet att de tänker att den här tjejen, mittemot, verkar vara en lugn, stabil och stark person. En person som ser ljust på sin egen framtid och som har så mycket att leva för. Jag vet det, för jag har fått det berättat för mig. Åtskilliga tillfällen. Så många gånger att det förmodligen även har speglat hur jag ser på mig själv. Fastän mitt hjärta rusar när jag blir stressad på tvärbanan på morgonen eller jag får svårt att andas när jag står naken i omklädningsrummet på gymmet så tänker jag ibland på de orden. Lugn. Stabil. Stark. Och då blir jag det. Jag kan sitta i möten med klienter som jag aldrig pratat med tidigare, känna hur hjärtat nästan pulserar ur bröstet på mig då jag är obekväm eller saknar ord men så tänker jag på de orden. Då tänker jag på hur andra beskrivit mig, hur de sett mig och så blir jag det.

Hon tittar nästan förväntansfullt på mig nu. ”Jag känner mig…tillfreds” säger jag och ler snett.  ”Mhm..” svarar hon ”på vilket sätt känner du dig tillfreds?”. Jag försöker förklara. Försöker beskriva den där känslan av meningslöshet som jagat mig så länge nu, som för en gångs skull avstannat. Som efter år av jagande lugnat sig i maggropen, som nu faktiskt slagit sig mer eller mindre till ro. Även om både hon och jag vet att det är tillfälligt, för sådana känslor försvinner sällan ur sådana personer som mig så är det skönt att det är lugnt nu och vi pratar positivt om det. Vi gläds gemensamt åt att jag kan klä av mig naken framför killen jag är kär i och hon säger att det är så bra att jag fortsätter att åka kollektivt fastän det ofta får det att knyta sig i magen på mig. Vi hurrar och skrattar åt att jag med mina ärr och komplikationer ändå kan sitta mittemot henne och säga att jag är tillfreds med livet, hur absurt det än egentligen är. Jag smeker undan en tår ur ögonvrån när jag tänker på alla de 24-åringar därute som förmodligen varit med om liknande saker om inte värre och tänker att vi är så starka som klarar livet ändå. Att vi kan sitta mittemot våra psykoterapeuter, anhöriga, älskade eller hatade och säga att vi är tillfreds med livet fastän det ser ut som det gör. Jag sörjer den gamla Tove. Ja för hon finns ju inte längre. Hon dog tillsammans med skiten som hände och lika bra var väl kanske det. Hon hade inte klarat av så mycket mer. Men idag finns det även en ny person som är så stark så stark att till och med jag själv ibland blir rädd för henne. Men det är också hon som gör att jag kan sitta och tänka att jag är en lugn, stabil och stark person. Jag är min spegelbild, den som alla andra ser. Det tog bara 24 år att se henne.

 

Not quite

Din solbrända arm så självklar på mitt ryggstöd. Vilar och väntar. Skyddar. De långa ljusa hårstråna ligger platta över den solkyssta huden. Du pratar högt och tydligt. Snubblar kanske ibland på orden, men det gör du nästan alltid när du blir uppspelt av det du pratar om. Jag stod länge och lockade mitt hår som blivit sådär långt igen. Långt och blont. Solen har lämnat sina spår även där. Sedan satt jag länge länge och sminkade mitt fräkniga ansikte. Lekte med färg och skimmer. Försökte trolla fram något särskilt ur de redan befintliga dragen. När vi möttes i dörren var du nervös. Jag såg det på din hållning. Den slokar nästan alltid då. Som att du inte riktigt vill sträcka ut dig i din fulla längd. Som att det skulle göra det hela ännu värre. Sedan är det som att din ton i rösten förändras. Du låter aldrig så naken, så ärlig och så genuin som när du blir nervös. Det är något jag lärt mig. Det och att du sällan vågar titta mig i ögonen en längre stund. Du är alltid först med att vika undan blicken.

Fortsätt

Jag minns hennes långa naglar över min hud. Längs med ryggraden, över axlarna, längs mina barnsligt lena underarmar. Jag minns hennes röst när hon sjöng med radion på övervåningen, när hon bråkade med mamma och pappa om allt och inget. Bråk som tycktes hålla på i timmar. Jag minns hur hon grät och stängde in sig när hennes första pojkvän varit otrogen. Samma pojkvän som varit barnvakt åt mig så många gånger och som gav mig en klocka med Nalle Puh och Nasse på. Jag förstod det aldrig riktigt. Det var många saker jag aldrig förstod som barn. Saker som inträffade, relationer, dispyter och ord som gick mig rakt över huvudet. Saker som jag sedan tog igen som tonåring. Som följt med mig upp i vuxen ålder. Jag minns kvällarna i hennes soffa. Övernattningarna som jag aldrig ville skulle ta slut. De där eviga kvällarna och nätterna intill henne i 120 sängen med bara några ynka centimeter mellan oss. Jag minns hennes eviga rädsla inför att jag skulle välja samma väg som henne, att jag skulle göra samma misstag som hon gjort när hon var i min ålder. Jag minns hennes vädjan och önskan att jag skulle bli något annat, något större, något bättre. Att jag aldrig skulle stanna, att jag aldrig skulle fastna. Att jag aldrig skulle bli kvar. Det blev jag ju inte heller. Jag fortsatte framåt, stannade egentligen aldrig. Även om det varit min största lärdom har det även varit min största sorg. För stannar man aldrig fortsätter allt i rullning, då är det som att livet, det där riktiga livet, aldrig hinns med. Människor runt omkring mig har stannat upp när de träffat någon, när de funnit sitt kall eller när de känt sig hemmastadda. Men jag har alltid fortsatt framåt.

Baby, isn´t it crazy. We´re born only to die

Jag somnar ståendes mot hans bröst. Det är natten mellan midsommarafton och midsommardagen. Det har börjat ljusna igen. Snart är det dagsljus ute. Vi står vid ett räcke vid vattnet. Stående intill honom somnar jag med huvudet mot hans bröst. Hans bröst som blivit den tryggaste punkten i mitt liv. Han som blivit den tryggaste punkten i mitt liv. Jag minns inte mycket mer av den natten förutom att vi förmodligen kommer hem till honom och somnar inlindade i varandra. Så som vi nästan alltid gör. Ibland blir jag rädd när jag tänker på att han kanske bara är min till låns, att han kommer försvinna lika snabbt som han dök upp. Jag har ju alltid varit rädd för att allt har ett slut. Men med honom är det ändå annorlunda. Jag tänker att den tiden han kan vara min och jag kan vara hans är värd mer än att oroa sig över att det kommer ta slut. Så även om han är min i en vecka till, ett år eller en evighet spelar egentligen ingen roll. För den tiden som mitt hjärta slår snabbare när jag är med honom, den tiden han kallar mig hjärtat och den tiden som jag får vara hans väger tyngre än att oroa sig över alla avslut i världen.

Och ja. Nu har vi kommit överens om att jag kan kalla honom för min.

River

Hej min vän

Jag antar att du hört att jag blev en del av våldtäktsstatistiken. Det är tydligen något det pratas om. Ryktas om. Och ja det stämmer. Han tog det som var mitt och gjorde det till sitt. I helgen är det ett år sedan det hände. Hur går man vidare från en sådan sak kanske du tänker? Jo, jag ska berätta. Det gör man inte. Men man lär sig leva med det. Man fortsätter att sätta den ena foten framför den andra. Man fortsätter att andas trots att det tar emot och man fortsätter att på så sätt att leva. Successivt lite pö om pö har man lärt sig leva med minnena, hjärnspökena och känslorna. Plötsligt kommer det dagar då man kan skratta igen, genuint och från djupet av magen. Plötsligt kommer det dagar då man kan kontrollera den där ilskan som tidigare naglat sig fast i skinnet. Plötsligt kommer det dagar då man vågar klä av sig naken framför en annan människa igen. Det sitter så djupt rotat i en. Så djupt rotat i minsta lilla fiber av ens kropp. I varenda lilla nervtråd till hjärnbarken. Känslorna, tankarna, minnena. Men man kan lära sig leva med allt.

Jag vet att du inte menade något illa som aldrig frågade. Jag antar att det är svårt att göra det. Att modet till att fråga tar slut någonstans. Och jag kommer aldrig skuldbelägga dig för det. Aldrig någonsin. Det råkade ju bara bli så, visst?

Imorgon när det gått ett år ska jag fira. För vet du, jag har kommit så långt. Mycket längre än vad jag någonsin trodde att jag skulle komma. Och wow, vad jag vågat. Om jag skulle berätta skulle du säga att jag varit modig. Och vet du, jag har varit så modig. Så modig har jag nog aldrig tidigare varit. Och fan vad det känns bra.

Om du går nu så dör jag

Den där lena huden på hans hals rör sig i takt med hans puls. Jag ser det när jag ligger intill honom i hans soffa. Väldigt tydligt ser jag det. Det är nästan allt jag ser. Sväljer. Tydligt. Önskar att han ska fråga. Önskar att han ska ana. Tystnaden naglar sig fast i mitt skinn och jag sväljer det jag tänkt säga. Låter det begravas i magen igen. För tänk om jag sa att jag är så hemskt kär i honom och han inte sa något tillbaka. Om jag så la det i hans knä och han bara lät det ligga. Då skulle jag nog gå sönder. ”Trötter” viskar han i mitt öra och drar mig närmare. Och jag tänker, om du går nu så dör jag.

Kom igen, våga jaga mig

Vattnet börjar skvala i diskhon. Han sköljer salladen noga och lägger den sedan i en skål av metall. Han rör sig snabbt och vant mellan spis, bord, diskho och kylskåp. Med vana och ingjutna rörelser hackar, steker och sköljer han omvartannat. Jag sitter intill med knäna uppdragna mot bröstet. Iakttar. Lyssnar. Berättar. Han svarar i dimman av matos. Hummar. Skrattar lågmält. Det märks att han trivs, att det här om något är hans fristad. Ett av de ställen han förmodligen känner sig mest hemma på. Det märks i sättet han koncentrerat men ändå skickligt rör om i de puttrande kastrullerna, smakar av, tillsätter en gnutta salt och sedan rör sig vidare. Från station till station.

Det bränns vid någonstans. I mig. När jag sitter där och tittar på. Det bränns och känns långt ned i magropen när min blick flackar från hans ryggtavla och ut genom fönstret med utsikt över ett blommande Sickla. Himlen ligger sådär pudrigt sockervaddsrosa över köpkvarteret. Tänk om han visste att jag sitter och tänker på honom när jag inte är med honom. Att jag längtar efter honom efter några dagar isär. Att jag pratar om honom med andra. Att jag ibland tänker att han är min fast han egentligen inte är det. Jag biter mig i läppen. Tvingar fram ett leende och blinkar bort tårarna i ögonvrån.

Att träffa honom är förmodligen det bästa som hänt mig på så lång tid. Tänk om han visste det.