Naked as we came

sky, light, and grunge-bild

grunge, night, and alone-bild

love, kiss, and couple-bild

Bilder: weheartit.com

Dina fingrar snuddar vid min arm. Det skickar en stöt genom hela min kropp. Din blick vandrar längs min rygg, följer ryggradens krök upp till nacken. Den fastnar där. En rysning drar längs ryggraden där din blick nyss vilat. ”Jag klarar inte av det här längre” väser jag fram mellan sammanbitna tänder. Din blick säger att du är sårad, ditt kroppsspråk att du kommer dra dig undan vilken sekund som helst. ”Nej, men då skiter vi i det. Det är slut” säger du och vänder ryggen till. Du ska precis gå när jag bryter tystnaden och säger ”jag vill att du ska minnas mig som levande, som fri. Som tjejen du blev kär i”. Jag vet ju att det inte fungerar så. Jag vet ju att du kommer lämna om några sekunder och hata mig för att jag förstört allt. Du kommer att hata mig för att jag förstört det som brukade vara vi, oss. Jag vet att du kommer hata mig, det bara är så. Du fnyser och lämnar sedan rummet. ”Snälla ta hand om dig” vädjar jag ut i hallen. Du smäller igen dörren efter dig. Och jag? Jag faller ihop i en hög på golvet och gråter till tonerna av Lars Winnerbäck medan marken utanför fönstret färgas vit av snö.

you should never say never

4946413230_4c4fb2ed25_z_large
foto: weheartit

Ett virrvarr av tankar brusar i huvudet på mig.
Känslorna sjuder inte längre i ådrorna,
påverkar inte den som en gång påverkats.
Vill viga mitt liv åt musiken.
Önskar med hela hjärtat att jag skulle kunna bruka
dess toner som jag brukar ord.
På samma sätt som jag sätter snurr på meningarna,
och på samma sätt som jag fångar upp budskap
ur tomma intet.
Det hade varit något att hänga i julgranen,
något att leva för när allt blir svart.
Jag önskar att jag inte var den som tänker
så fruktansvärt mycket,
då kanske tillvaron hade varit något enklare
att stå ut med.

jag minns varenda scen från vår film

Tumblr_l6l98tgppm1qbnk2jo1_500_large

foto: weheartit

Det nalkas regn, en kylig kväll i augusti månad.
Jag sitter ensam och betraktar stilla världen utanför mitt fönster.
Där leker löv i vinden. Himlen tindrar ljusblå och träden sträcker sig
långa och ståtliga över marken. Där ute är sommaren inte längre lika
närvarande. Där ute härjar snart natten. Där ute vill jag inte vara.
Kurar ihop frusna ben intill kall kropp, formar en boll.
Smala fingrar på tangenterna, en kropp som söker tröst.
Ett hjärta som bultar med rytmiska slag.
Risigt blont hår och blå ögon som söker 
kontakt. Det är jag. Sitter här i min ensamhet och försöker finna ro,
en fristad där jag kan känna lugnet, känna trygghet.
Men jag finner inte mycket här i mitt vita rum utanför Stockholm.
Finner inte mycket att hålla hårt i.
‘Håll mig hårt eller släpp mig helt’.. hade jag lust att viska,
men orden kom aldrig.
Och du gick.
Ensam kvar satt jag med röda, nariga läppar och skräckslagen
blick, ty du var min dröm då, nu, imorgon, föralltid

allting har ett slut och allt det vackra är kort

20090813090243
Foto: weheartit

Bara ben i det fuktiga gräset. Grässtråna smeker längs benen och daggdropparna som fortfarande ligger kvar sedan natten fäster då på benen och rinner sedan ner igen för att återigen bli ett med marken. Den stora ängen sover fortfarande trots flickans snabba steg på dess kropp, dess grund. Insekterna, djuren och vinden har ännu inte vaknat och flickan springer ensam genom den tidiga morgonen. Ensam genom den ännu fuktiga luften som ligger likt ett täcke över den öde ängen i skogsbrynet. Det regnade i natt. Himlen grät stora, välvda tårar som föll likt kristaller från skyn. Regnet hänger än i luften, men det gör inte flickan något. Hon måste springa. Måste känna benen i rörelse, få utlopp för alla sina sprängande och värkande känslor. Hur många känslor kan få plats i en kropp, undrar hon medans hon springer och grenar och löv sliter i hennes flygande hår. Hon fastnar med foten under en rot, snavar och tappar balansen. Flickan faller ner på knä och betraktar stilla den sovande skogen. Det är så oerhört vackert att det gör ont att andas, ont att befinna sig i och ont av att bara existera. Hon vilar handen på halsen, känner den dundrande pulsen som skjuter blodet hej vilt i kroppen. Känner sedan hur andetagen stillas och hur hon återigen blir lugn. Hon låter sig fyllas av sommarens närvarande stund, snart faller hösten över landet. Det vet hon, det gör henne illa. Hösten är också av det innerligt vackra sorten, men även den mest smärtsamma. När hösten faller känner man sig ensam. Då hittar man varken in eller ut, fast i det stora hela. Man vill ta ett kliv framåt men missbedömer och åker återigen tillbaka ett steg i fel riktning. Hösten skrämmer mig, viskar flickan ut i den tomma morgonen och reser sig sedan upp. Springer så fort som vinden bär henne tillbaka där hon kom ifrån utan att se sig om. Hon försöker springa från det oundvikliga, det som skrämmer henne mest. Trots att hon vet att det är omöjligt, man måste en dag se faran i vitögat så drar hon ut på lidelsen, orkar inte just nu. Flickan springer hela vägen hem, låser in sig på sitt rum och lägger sig på sängen. Hemma sover fortfarande huset, utan ont anande om vad som komma skall. Den kylan som snart ska härja. Flickan andas ut och blundar. Hon kommer aldrig våga den där flickan, aldrig våga något så osäkert. Det som är mest skrämmande är att flickan, det är jag.

Minnet lever

Tumblr_l5stfunrra1qb6f1po1_500_large

foto: weheartit

Jag håller mitt liv i mina händer. Omfamnar den bok jag dragits med under snart ett års tid. Känner kylan och värmen från de skrivna orden. Kärleken och sorgen finns där i det blommiga omslaget, har liksom tankarna vuxit fast. I boken tar jag en dag i taget, ser tillbaka och utvärderar. I verkligheten har jag alltid blicken fäst på den punkt som komma skall. Lever i tron att gräset är grönare på andra sidan, trots att jag borde leva i nuet. Under ett år har jag varje dag skrivit i denna slitna skapelse. Jag har återgett minnen som nästan förtvinat men som en dag återigen tornat upp framför mina ögon. Jag har skrivit om växande kärlek, svek och rädslan som expanderar när natten kommer krypandes. Jag har många gånger ifrågasatt och undrat vem som bär svaren. Under ett års tid har jag växt som person, individ och människa. Jag har lärt mig att uppskatta och att inte ta någon förgivet. Nu vill jag lära mig att njuta av livet, varje enstaka sekund av det. För blott 16 år gammal har jag glömt hur livet roar. Det har varit ett tragiskt år och sorgen har härjat i min nu sargade själ. Sjukdomar, svek och obesvarad kärlek har jagat mig var och varannan dag. Känslan av att inte räcka till har brottat ned mig i det fuktiga gräset gång på gång under dessa 365 dagar. Jag har känt mig älskad, hatad och bevittnat hur enkelt en människa kan brytas ned, del för del. Detta har fått mig att ifrågasätta livets egentliga värde och många gånger har jag undrat ‘vad är egentligen meningen med livet?’. En tanke som inte borde existera i en 16 årings blommande sinne, men som ändå funnits där, trots saknad vilja. Jag har letat febrilt efter tecken på att ren kärlek faktiskt finns i denna ojämlika och brutala värld. Jag har gång på gång fallit och blivit kär i självaste kärleken. Tanken på att älska någon så intensivt att det smärtar har värmt mig under nattens omgivande mörker. Men jag har aldrig riktigt funnit den. Aldrig riktigt hållit dess hand genom den mörka natten. Jag har ropat dess namn i vimlet av människor men inget svar har jag fått. Så jag har fortsatt att leta genom vimlet och hoppats innerligt på ett givande resultat. Men man förändras mycket på ett år, det gör man. Saker som var självklara då har saknat självklarhet under vinterns närvaro. Tider förändras i och med varje sekund som går.

Utanför fönstret har solen precis gått ned. Innanför husets väggar sitter en flicka och läser en gammal och sliten bok. Dess framsida är nött efter många års lidande och sökande efter tröst. Hon blickar ut genom det öppna fönsret, stirrar rakt in i natten trots att den skrämmer, trots att den gör henne illa. Tittar återigen ner på boken hon håller i sina händer, smeker långsamt och försiktigt dess framsida, känner kärleken som väller över henne. ’Tänk att något så litet, gammalt och tunt  kan innehålla ett helt liv..’ viskar hon tyst ut i den ljumna natten. För det är ju precis så, hela hennes liv finns i just den boken. Kommer det en dag då hon glömt allt kan hon ännu en gång ta fram boken, bläddra mellan dess sköra sidor och se sitt liv i revy. I boken fladdrar alla minnen. Den enda plats där minnena fortfarande är eldiga och närvarande. Den enda plats där minnet fortfarande lever. Minnet lever.                                                                

Det fanns en tid i livet då kärlek var lika närvarande som sommarnatten utanför. En tid i livet då flickan älskade. Ja, trots en ålder på blott 16 år hade hon älskat med hela sitt hjärta. Hon hade älskat en pojke vars hår lockade sig i nacken. En pojke vars mun var härligt smultronröd och som hade långa, smala fingrar på var hand. En pojke som satt hennes hjärta i brand, gång på gång. De hade varit ett par, flickan och pojken, trots det faktum att han aldrig egentligen älskat henne. Hon visste det, någonstans långt innanför revben och hjärta fanns alltid en sten, stor som en hand i omkrets, tung som ett berg, och denna tyngde och gjorde så att det värkte något oerhört i flickans hormonsinta kropp. Hon visste ju, hade alltid vetat men när väl orden slog ner henne på den smutsiga marken orkade hon inte resa sig upp. Att kärlek aldrig existerat förvånade därför henne inte. Dem hade träffats första gången för ett år sedan, möts upp på ett café och spenderat eftermiddagen tillsammans. Atmosfären kring dem stod i brand, det var i alla fall flickans åsikt, om pojken delat den visste hon inte. Men eftersom han dagen därpå ringt och lämnat ett meddelande på hennes telefon var det som att det var hans sätt att instämma, eftermiddagen dagen innan hade varit speciell. Den 6:e juni ringde han. Den 6:e juni dansade flickan runt i sitt sovrum. Glädjen hade träffat henne hårt i hjärtat. Hon ville inget annat än att vara nära honom, sin pojke. Dagar, månader och ja, nästan ett år gick innan dem gick skilda vägar. Pojken hade dykt upp hemma hos flickan och berättat att det kändes som att dem någonstans på vägen växt ifrån varandra. Tårar hade runnit längs flickans rosiga kinder och orden hade stakat sig i strupen, munnen vill inte lyda, inte formulera begripliga ord. Flickan nickade tålmodigt, försökte le men sedan när pojken vände sig om och gick kom rädslan krypandes. Rädslan för att vara ensam. I mörkret kände hon sig jagad, i tomma rum expanderade känslan och avskyn för sig själv. Hon utvecklade hat mot sig själv och känslan av att inte räcka till tog över hennes jag, det som en gång gjort henne till just den hon varit. Tron på sig själv sjönk likt en sten i vatten och hon önskade något fruktansvärt att han skulle ta henne tillbaka. Egentligen var det nog inte han som varit speciell, utan känslan hon haft när hon var i hans närhet, hur han påverkat henne. Känslan av att vara omtyckt är slående, finns nästan ingenting i dess like. Kanske tänkte flickan, kanske kan han få någon annan flicka att känna precis så och kanske kan jag finna någon som jag kan påverka likadant. Någonstans i det hela kom hon ikapp sig själv och vågade möta mörkret ensam.

Flickan la ifrån sig boken. Kastade långa ögonkast på den och samtidigt som hon hatade den för att den tog upp minnen hon försökt att förtränga så älskade hon den, med hela sitt slående hjärta. Boken var vad den var, en bok, varken mer eller mindre, men den hade fyllts till max. Hennes liv fanns i boken och den kärlek hon en gång känt fanns nerskriven i den åldrade skapelsen som låg där brevid henne på det vita överkastet. Hon tänkte på det talesätt hon hört många gånger under sitt 16 – åriga liv, ’när Gud stänger en dörr öppnar han istället ett fönster’, lutade sig fram, kysste bokens framsida och gick fram till fönstret. Där drog hon in ett djupt andetag av den friska sommarnatten, kröp sedan ned i sängen och fylldes återigen av de blommande orden som hon en gång skrivit i boken. Minnet lever tänkte hon, minnet lever.                                                                                                                                                                    

stjärnorna vandra

Tumblr_l4ugezmxsp1qcz6p9o1_500_large

foto: weheartit

Jag håller mitt liv i mina händer. Omfamnar den bok jag dragits med under snart ett års tid. Känner kylan och värmen från de skrivna orden. Kärleken och sorgen finns där i det blommiga omslaget, har liksom tankarna vuxit fast. I boken tar jag en dag i taget, ser tillbaka och utvärderar. I verkligheten har jag alltid blicken fäst på den punkt som komma skall. Lever i tron att gräset är grönare på andra sidan, trots att jag borde leva i nuet. Under ett år har jag varje dag skrivit i denna slitna skapelse. Jag har återgett minnen som nästan förtvinat men som en dag återigen tornat upp framför mina ögon. Jag har skrivit om växande kärlek, svek och rädslan som expanderar när natten kommer krypandes. Jag har många gånger ifrågasatt och undrat vem som bär svaren. Under ett års tid har jag växt som person, individ och människa. Jag har lärt mig att uppskatta och att inte ta någon förgivet. Nu vill jag lära mig att njuta av livet, varje enstaka sekund av det. För blott 16 år gammal har jag glömt hur livet roar. Det har varit ett tragiskt år och sorgen har härjat i min nu sargade själ. Sjukdomar, svek och obesvarad kärlek har jagat mig var och varannan dag. Känslan av att inte räcka till har brottat ned mig i det fuktiga gräset gång på gång under dessa 365 dagar. Jag har känt mig älskad, hatad och bevittnat hur enkelt en människa kan brytas ned, del för del. Detta har fått mig att ifrågasätta livets egentliga värde och många gånger har jag undrat ‘vad är egentligen meningen med livet?’. En tanke som inte borde existera i en 16 årings blommande sinne, men som ändå funnits där, trots saknad vilja. Jag har letat febrilt efter tecken på att ren kärlek faktiskt finns i denna ojämlika och brutala värld. Jag har gång på gång fallit och blivit kär i självaste kärleken. Tanken på att älska någon så intensivt att det smärtar har värmt mig under nattens omgivande mörker. Men jag har aldrig riktigt funnit den. Aldrig riktigt hållit dess hand genom den mörka natten. Jag har ropat dess namn i vimlet av människor men inget svar har jag fått. Så jag har fortsatt att leta genom vimlet och hoppats innerligt på ett givande resultat. Men man förändras mycket på ett år, det gör man. Saker som var självklara då har saknat självklarhet under vinterns närvaro. Tider förändras i och med varje sekund som går. Detta är inte slutet av en historia, det är början och låt mig påminna om att sanningen är inte vacker.

du kan inte se när löven faller ner hur ful jag är

P6200501_large

foto: weheartit

Jag vill att min anteckningsbok ska vara sliten.
Den ska vara lite krokig och sned efter allt jag skrivit i den.
Den ska åldras i takt med att mina erfarenheter blir fler.
Gulna i takt med åren som går och älskas sönder av all
kärlek jag uttrycker och berikar den med. Min anteckningsbok
är min hjärna, mitt hjärta och min ryggmärg.
Den är mitt allt, då den alltid är närvarande.

 

stjärnfallet är jag och du är himlen för mig varje dag

757317-7-1276467473698_large

foto: weheartit

Nakna ben och converse gör sommarnätterna milslånga. Tankarna på dig får mig att snubbla omrking här i natten. Läppar som söker tröst, ett hjärta som dunkar av överbelastning. Ett surrande huvud med tankar spridda över halva Stockholm. En resväska på golvet som måste packas inom den snaraste framtid. Natten är ung, mina ben tunga som sten. Mina ögon söker nyfiket över rummet som ännu en gång fyllts av nattensmörker. Markus Krunegårds röst fyller rummet till fullo. Och här, mitt i allt sitter jag och längtar efter något så att det värker i bröstet. Vad jag längtar efter vet ingen, knappast jag. Kanske allra minst jag. Komiken i detta ligger i att kanske längtar jag efter dig.