Springa, våga springa

Det är ändå fascinerande det här med mående. Hur vi mår. Hur vi ibland känner oss oövervinneliga när vi gör det där vi aldrig trodde att vi skulle klara av, når våra mål eller blir kära i någon som blir kär i oss tillbaka. När vi kommer till jobbet en morgon och det ligger en lapp på vårt skrivbord från våra kollegor som berättar för oss hur jävla bra vi är. När han lägger sig över en i sängen och berättar hur hans hjärta slår snabbare av ens närhet. Eller när vi blir erbjudna den där tjänsten vi verkligen vill ha.
Sedan i nästa stund vänder allt så fort. Plötsligt är det som att någon hugger oss med en kniv i mellangärdet, som att någon rycker undan mattan under våra fötter. På insidan faller vi isär men på utsidan håller vi krampaktigt ihop. Vi svarar att allt är bra när någon frågar hur vi mår. Viftar undan ängsliga och frågande blickar. Slår undan varningsklockorna som tjuter öronbedövande. Vi börjar istället krama våra egna kroppar under nattetid för nu finns inte längre någon annan där som gör det. Vi gråter hysteriskt, skriker oss hesa. Men när gråten tar slut och ilskan har lugnat sig finns bara en tomhet kvar. Våra ihåliga bröst har slutat sakna. Våra darriga händer har stillats och ligger stela och knutna i våra knän. På insidan är det som att organen lägger av, som att kroppen förbereder sig för att dö. Och så gör den det. Dör.
Jag vet inte hur många hemskheter och hur mycket lidande en person klarar av innan kroppen och huvudet slutar att fungera. Innan det är nog. Innan det räcker. Innan det är försent. Allt det hemska, allt det vidriga och allt det där som hemsöker kanske blir för mycket till slut. Det kanske är det som händer just nu, det kanske är slut. Slutet.
Jag som brukade vara så mycket finns inte längre kvar. Åtminstone är det inte jag som sitter här just nu eller som var på mitt jobb igår. Som pratade med en nära vän i telefon häromdagen eller som efter omständigheterna under min 25-års fest la de besked som kom på hyllan, log, skrattade och fortsatte att dricka. Det var inte heller jag som satt hos läkaren på vårdcentralen imorse, grät och berättade om allt det där mörka som numera bor i mitt bröst. I min mage. Ja som förmodligen har färgat hela jävla mig. Jag är inte längre jag, förmodligen har jag inte varit det på flera år nu och det är det som skrämmer mig kanske mest. Det har ingenting med honom att göra, jag var ledsen redan innan vi träffades, inte heller med någon annan i min närhet. Det här handlar bara om mig och de saker som råkat bli en del utav mitt liv. Därför är det bara jag som kan vända på det här.
För hur vi än vänder och vrider så är det fascinerande det här med mående, hur vi mår. Kanske främst hur vi själva väljer att må. Jag valde att plocka upp mig själv när jag låg där på botten, ringde det där jobbiga samtalet och bad om hjälp. Och nu får vi helt enkelt se hur det fortsätter.

Större

Jag la hans nyckel i ett kuvert tillsammans med de tre sista breven han skrev till mig. Jag kände att jag förtjänade det. Att jag förtjänade att få skicka tillbaka dem till honom. Det var ju ändå han som en gång skrivit dem. ”Fick du nyckeln?” frågade jag. ”Ja, den kom igår” svarade han. Ingenting mer.
Jag tror det är tömt nu. Ja det är nog tomt nu. Hålrummet ekar fortfarande i bröstet. Men han fyller ingen del av min kropp. Jag tänker att hans namn alltid kommer röra upp någonting i mig, få det att vibrera och svaja i bröstet. Få mig att skälva till. Jag kommer minnas honom som han var. Svart eller vit, på eller av. Smärtande och helande. Svår men samtidigt skrämmande lättsam.
Jag kommer minnas hans blick från andra sidan rummet. Sättet han ofta lyfte mig på i ett rum med högt i tak och bland människor med höga tankar om sig själva. För han visste att jag ibland har svårt för just det, att lyfta mig själv. Särskilt högre än marken. Jag har burit mig själv i så många år nu. Jag tror det är få runt omkring mig som förstått just det, bara de som verkligen frågat. Som vågat rispa under ytan. Men han förstod det. Jag tror han såg det på mig ganska direkt.
Så han bar mig.
Jag tror att han själv kanske behövde inse att han är kapabel till att bära någon annan som inte längre orkar bära sig själv eller som bara behöver vila från det ett tag. Han som under så många år verkar ha sett ned på sig själv behövde nog inse att han inte är en dålig person. Han som bryr sig så otroligt mycket om de han håller kär, tänk om han kunde inse det själv. Att han bryr sig. Att han räcker till och är bra.
Ingen av oss nämnde någonsin breven. Jag misstänker att vi båda är för stolta för det.

Du med mig

Hur långt efter ett avslut är det okej att få svindel i magen när du springer på honom på gymmet? På en fest? På ett uteställe? Hur långt efter ett avslut är det okej att han följer dig hem när du druckit för många drinkar och är ostadig på benen? Att han ber dig ringa när du kommit hem bara för att han vill höra att du är okej? Hur långt efter ett avslut är det okej att se honom och slås av tanken att han ser exakt ut som då? Att han rör sig precis som då? Att han har på sig samma skjorta som du sa att du gillade för att han såg så bra ut i den? Hur långt efter ett avslut är det okej att stå fullt påklädd men att du ändå känner dig naken i hans närvaro?

Springa. Våga springa. Genom mörkret, in i ljuset

Huvudet vet vad det vet. Det är smart, vet vad det förtjänar. Vad det är värt. Men hjärtat. Det där lilla, sköra hjärtat ligger där inne i kroppen och skvalpar. Drunknar kanske snart. Gör ont. Ja värker i pulserande takt. För det vet inte bättre och värker för killar som lämnar en från den ena dagen till den andra, som pratar om att de aldrig ser ett slut för oss. Det värker för killar som lägger sig över en i ens säng, ser rakt in i ens ögon och säger att hans hjärta slår snabbare av att vara i ens närhet.

Tanken på att hon numera kanske sover på hans vänstra sida av sängen medan mina saker kanske står kvar på vad som brukade vara min hylla i hans badrum hänger sig kvar. Den fastnar så lätt på näthinnan. Jag kan liksom se det framför mig. Hon som satt intill mig och skrattade över ett glas rosé, hon som på midsommar sa ”han pratar om dig när du inte är med” och som även sa att hans syster såg fram emot att träffa mig. Hon som jag viskade till innan de skulle åka på semester i samma sällskap att hon skulle hålla ett öga på honom åt mig, ta hand om honom. Det är förmodligen numera hon som somnar med hans nästipp i nacken och med hans långa armar kring sig.

Det är för mycket, för infekterat, för jävla bisarrt. Det är pricken över det jävla i:et.

Jag som tvivlade på om jag skulle fylla 24, fyller imorgon 25. Det är med vemod jag skriver den meningen. För jag som trodde jag var på väg tillbaka känner ännu en gång hur jag lättar från marken.

2017

Och jag tänker

slå mig blodig

sparka på mig

spotta på mig

riv mitt skinn

slit mig i stycken 

gör allt du måste

jag bryr mig inte längre 

jag har redan känt allt

som går att känna 

Through your eyes

”Han sa att han är kär i mig med” sa hon
Hon log med hela ansiktet
Jag har inte känt henne i mer än några månader
men aldrig tidigare har jag sett henne så glad
som just då
Aldrig tidigare har jag sett henne så ärlig
så genuin, så lycklig
Man brukar prata om att det finns tillfällen
då det lyser om människor
Det här var ett sådant

Beast

Vi pratar om gnistor
Om elektricitet
Jag minns fortfarande
Hans blick som höll kvar sig kvar
Hans raka leende
Hans dröjande svar
Jag vände mig om när han gick
Följde hans steg ut genom dörren
Han såg sig aldrig om
Det är något särskilt
när en person ser på en så
utan att veta vem man är eller vart man kommer ifrån
Aldrig kunde jag tänka eller tro att vi skulle ses igen
Men livet har ett konstigt sätt att
föra oss samman med människor ibland
som rör om på vår insida

Breakeven

Väggarna på hennes kontor är ljusa och kala. Hennes skrivbord är höjt. Jag antar att hon brukar stå upp medan hon arbetar. Hon sätter sig ned mittemot mig. Lägger det ena benet över det andra. Vant. En ingjuten rörelse. Hon iakttar mig sedan utan att säga något. Vilar i tystnaden. ”Hur mår du, Tove?” frågar hon när tystnaden legat som ett täcke över rummet några sekunder. Jag ler, som jag alltid gör när någon ställer den frågan till mig. Och i den stunden, i det ögonblicket när hon liksom alla andra som någonsin ställt den frågan väntar på mitt svar vet jag vad de tänker. Jag vet redan innan jag yttrat de väl valda orden som snart, vilken sekund som helst kommer lämna min mun vad de tänker. Jag vet att de tänker att den här tjejen, mittemot, verkar vara en lugn, stabil och stark person. En person som ser ljust på sin egen framtid och som har så mycket att leva för. Jag vet det, för jag har fått det berättat för mig. Åtskilliga tillfällen. Så många gånger att det förmodligen även har speglat hur jag ser på mig själv. Fastän mitt hjärta rusar när jag blir stressad på tvärbanan på morgonen eller jag får svårt att andas när jag står naken i omklädningsrummet på gymmet så tänker jag ibland på de orden. Lugn. Stabil. Stark. Och då blir jag det. Jag kan sitta i möten med klienter som jag aldrig pratat med tidigare, känna hur hjärtat nästan pulserar ur bröstet på mig då jag är obekväm eller saknar ord men så tänker jag på de orden. Då tänker jag på hur andra beskrivit mig, hur de sett mig och så blir jag det.

Hon tittar nästan förväntansfullt på mig nu. ”Jag känner mig…tillfreds” säger jag och ler snett.  ”Mhm..” svarar hon ”på vilket sätt känner du dig tillfreds?”. Jag försöker förklara. Försöker beskriva den där känslan av meningslöshet som jagat mig så länge nu, som för en gångs skull avstannat. Som efter år av jagande lugnat sig i maggropen, som nu faktiskt slagit sig mer eller mindre till ro. Även om både hon och jag vet att det är tillfälligt, för sådana känslor försvinner sällan ur sådana personer som mig så är det skönt att det är lugnt nu och vi pratar positivt om det. Vi gläds gemensamt åt att jag kan klä av mig naken framför killen jag är kär i och hon säger att det är så bra att jag fortsätter att åka kollektivt fastän det ofta får det att knyta sig i magen på mig. Vi hurrar och skrattar åt att jag med mina ärr och komplikationer ändå kan sitta mittemot henne och säga att jag är tillfreds med livet, hur absurt det än egentligen är. Jag smeker undan en tår ur ögonvrån när jag tänker på alla de 24-åringar därute som förmodligen varit med om liknande saker om inte värre och tänker att vi är så starka som klarar livet ändå. Att vi kan sitta mittemot våra psykoterapeuter, anhöriga, älskade eller hatade och säga att vi är tillfreds med livet fastän det ser ut som det gör. Jag sörjer den gamla Tove. Ja för hon finns ju inte längre. Hon dog tillsammans med skiten som hände och lika bra var väl kanske det. Hon hade inte klarat av så mycket mer. Men idag finns det även en ny person som är så stark så stark att till och med jag själv ibland blir rädd för henne. Men det är också hon som gör att jag kan sitta och tänka att jag är en lugn, stabil och stark person. Jag är min spegelbild, den som alla andra ser. Det tog bara 24 år att se henne.

 

Not quite

Din solbrända arm så självklar på mitt ryggstöd. Vilar och väntar. Skyddar. De långa ljusa hårstråna ligger platta över den solkyssta huden. Du pratar högt och tydligt. Snubblar kanske ibland på orden, men det gör du nästan alltid när du blir uppspelt av det du pratar om. Jag stod länge och lockade mitt hår som blivit sådär långt igen. Långt och blont. Solen har lämnat sina spår även där. Sedan satt jag länge länge och sminkade mitt fräkniga ansikte. Lekte med färg och skimmer. Försökte trolla fram något särskilt ur de redan befintliga dragen. När vi möttes i dörren var du nervös. Jag såg det på din hållning. Den slokar nästan alltid då. Som att du inte riktigt vill sträcka ut dig i din fulla längd. Som att det skulle göra det hela ännu värre. Sedan är det som att din ton i rösten förändras. Du låter aldrig så naken, så ärlig och så genuin som när du blir nervös. Det är något jag lärt mig. Det och att du sällan vågar titta mig i ögonen en längre stund. Du är alltid först med att vika undan blicken.

Fortsätt

Jag minns hennes långa naglar över min hud. Längs med ryggraden, över axlarna, längs mina barnsligt lena underarmar. Jag minns hennes röst när hon sjöng med radion på övervåningen, när hon bråkade med mamma och pappa om allt och inget. Bråk som tycktes hålla på i timmar. Jag minns hur hon grät och stängde in sig när hennes första pojkvän varit otrogen. Samma pojkvän som varit barnvakt åt mig så många gånger och som gav mig en klocka med Nalle Puh och Nasse på. Jag förstod det aldrig riktigt. Det var många saker jag aldrig förstod som barn. Saker som inträffade, relationer, dispyter och ord som gick mig rakt över huvudet. Saker som jag sedan tog igen som tonåring. Som följt med mig upp i vuxen ålder. Jag minns kvällarna i hennes soffa. Övernattningarna som jag aldrig ville skulle ta slut. De där eviga kvällarna och nätterna intill henne i 120 sängen med bara några ynka centimeter mellan oss. Jag minns hennes eviga rädsla inför att jag skulle välja samma väg som henne, att jag skulle göra samma misstag som hon gjort när hon var i min ålder. Jag minns hennes vädjan och önskan att jag skulle bli något annat, något större, något bättre. Att jag aldrig skulle stanna, att jag aldrig skulle fastna. Att jag aldrig skulle bli kvar. Det blev jag ju inte heller. Jag fortsatte framåt, stannade egentligen aldrig. Även om det varit min största lärdom har det även varit min största sorg. För stannar man aldrig fortsätter allt i rullning, då är det som att livet, det där riktiga livet, aldrig hinns med. Människor runt omkring mig har stannat upp när de träffat någon, när de funnit sitt kall eller när de känt sig hemmastadda. Men jag har alltid fortsatt framåt.