Springa, våga springa

Det är ändå fascinerande det här med mående. Hur vi mår. Hur vi ibland känner oss oövervinneliga när vi gör det där vi aldrig trodde att vi skulle klara av, når våra mål eller blir kära i någon som blir kär i oss tillbaka. När vi kommer till jobbet en morgon och det ligger en lapp på vårt skrivbord från våra kollegor som berättar för oss hur jävla bra vi är. När han lägger sig över en i sängen och berättar hur hans hjärta slår snabbare av ens närhet. Eller när vi blir erbjudna den där tjänsten vi verkligen vill ha.
Sedan i nästa stund vänder allt så fort. Plötsligt är det som att någon hugger oss med en kniv i mellangärdet, som att någon rycker undan mattan under våra fötter. På insidan faller vi isär men på utsidan håller vi krampaktigt ihop. Vi svarar att allt är bra när någon frågar hur vi mår. Viftar undan ängsliga och frågande blickar. Slår undan varningsklockorna som tjuter öronbedövande. Vi börjar istället krama våra egna kroppar under nattetid för nu finns inte längre någon annan där som gör det. Vi gråter hysteriskt, skriker oss hesa. Men när gråten tar slut och ilskan har lugnat sig finns bara en tomhet kvar. Våra ihåliga bröst har slutat sakna. Våra darriga händer har stillats och ligger stela och knutna i våra knän. På insidan är det som att organen lägger av, som att kroppen förbereder sig för att dö. Och så gör den det. Dör.
Jag vet inte hur många hemskheter och hur mycket lidande en person klarar av innan kroppen och huvudet slutar att fungera. Innan det är nog. Innan det räcker. Innan det är försent. Allt det hemska, allt det vidriga och allt det där som hemsöker kanske blir för mycket till slut. Det kanske är det som händer just nu, det kanske är slut. Slutet.
Jag som brukade vara så mycket finns inte längre kvar. Åtminstone är det inte jag som sitter här just nu eller som var på mitt jobb igår. Som pratade med en nära vän i telefon häromdagen eller som efter omständigheterna under min 25-års fest la de besked som kom på hyllan, log, skrattade och fortsatte att dricka. Det var inte heller jag som satt hos läkaren på vårdcentralen imorse, grät och berättade om allt det där mörka som numera bor i mitt bröst. I min mage. Ja som förmodligen har färgat hela jävla mig. Jag är inte längre jag, förmodligen har jag inte varit det på flera år nu och det är det som skrämmer mig kanske mest. Det har ingenting med honom att göra, jag var ledsen redan innan vi träffades, inte heller med någon annan i min närhet. Det här handlar bara om mig och de saker som råkat bli en del utav mitt liv. Därför är det bara jag som kan vända på det här.
För hur vi än vänder och vrider så är det fascinerande det här med mående, hur vi mår. Kanske främst hur vi själva väljer att må. Jag valde att plocka upp mig själv när jag låg där på botten, ringde det där jobbiga samtalet och bad om hjälp. Och nu får vi helt enkelt se hur det fortsätter.
blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>