Större

Jag la hans nyckel i ett kuvert tillsammans med de tre sista breven han skrev till mig. Jag kände att jag förtjänade det. Att jag förtjänade att få skicka tillbaka dem till honom. Det var ju ändå han som en gång skrivit dem. ”Fick du nyckeln?” frågade jag. ”Ja, den kom igår” svarade han. Ingenting mer.
Jag tror det är tömt nu. Ja det är nog tomt nu. Hålrummet ekar fortfarande i bröstet. Men han fyller ingen del av min kropp. Jag tänker att hans namn alltid kommer röra upp någonting i mig, få det att vibrera och svaja i bröstet. Få mig att skälva till. Jag kommer minnas honom som han var. Svart eller vit, på eller av. Smärtande och helande. Svår men samtidigt skrämmande lättsam.
Jag kommer minnas hans blick från andra sidan rummet. Sättet han ofta lyfte mig på i ett rum med högt i tak och bland människor med höga tankar om sig själva. För han visste att jag ibland har svårt för just det, att lyfta mig själv. Särskilt högre än marken. Jag har burit mig själv i så många år nu. Jag tror det är få runt omkring mig som förstått just det, bara de som verkligen frågat. Som vågat rispa under ytan. Men han förstod det. Jag tror han såg det på mig ganska direkt.
Så han bar mig.
Jag tror att han själv kanske behövde inse att han är kapabel till att bära någon annan som inte längre orkar bära sig själv eller som bara behöver vila från det ett tag. Han som under så många år verkar ha sett ned på sig själv behövde nog inse att han inte är en dålig person. Han som bryr sig så otroligt mycket om de han håller kär, tänk om han kunde inse det själv. Att han bryr sig. Att han räcker till och är bra.
Ingen av oss nämnde någonsin breven. Jag misstänker att vi båda är för stolta för det.
blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>