Springa. Våga springa. Genom mörkret, in i ljuset

Huvudet vet vad det vet. Det är smart, vet vad det förtjänar. Vad det är värt. Men hjärtat. Det där lilla, sköra hjärtat ligger där inne i kroppen och skvalpar. Drunknar kanske snart. Gör ont. Ja värker i pulserande takt. För det vet inte bättre och värker för killar som lämnar en från den ena dagen till den andra, som pratar om att de aldrig ser ett slut för oss. Det värker för killar som lägger sig över en i ens säng, ser rakt in i ens ögon och säger att hans hjärta slår snabbare av att vara i ens närhet.

Tanken på att hon numera kanske sover på hans vänstra sida av sängen medan mina saker kanske står kvar på vad som brukade vara min hylla i hans badrum hänger sig kvar. Den fastnar så lätt på näthinnan. Jag kan liksom se det framför mig. Hon som satt intill mig och skrattade över ett glas rosé, hon som på midsommar sa ”han pratar om dig när du inte är med” och som även sa att hans syster såg fram emot att träffa mig. Hon som jag viskade till innan de skulle åka på semester i samma sällskap att hon skulle hålla ett öga på honom åt mig, ta hand om honom. Det är förmodligen numera hon som somnar med hans nästipp i nacken och med hans långa armar kring sig.

Det är för mycket, för infekterat, för jävla bisarrt. Det är pricken över det jävla i:et.

Jag som tvivlade på om jag skulle fylla 24, fyller imorgon 25. Det är med vemod jag skriver den meningen. För jag som trodde jag var på väg tillbaka känner ännu en gång hur jag lättar från marken.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>