Breakeven

Väggarna på hennes kontor är ljusa och kala. Hennes skrivbord är höjt. Jag antar att hon brukar stå upp medan hon arbetar. Hon sätter sig ned mittemot mig. Lägger det ena benet över det andra. Vant. En ingjuten rörelse. Hon iakttar mig sedan utan att säga något. Vilar i tystnaden. ”Hur mår du, Tove?” frågar hon när tystnaden legat som ett täcke över rummet några sekunder. Jag ler, som jag alltid gör när någon ställer den frågan till mig. Och i den stunden, i det ögonblicket när hon liksom alla andra som någonsin ställt den frågan väntar på mitt svar vet jag vad de tänker. Jag vet redan innan jag yttrat de väl valda orden som snart, vilken sekund som helst kommer lämna min mun vad de tänker. Jag vet att de tänker att den här tjejen, mittemot, verkar vara en lugn, stabil och stark person. En person som ser ljust på sin egen framtid och som har så mycket att leva för. Jag vet det, för jag har fått det berättat för mig. Åtskilliga tillfällen. Så många gånger att det förmodligen även har speglat hur jag ser på mig själv. Fastän mitt hjärta rusar när jag blir stressad på tvärbanan på morgonen eller jag får svårt att andas när jag står naken i omklädningsrummet på gymmet så tänker jag ibland på de orden. Lugn. Stabil. Stark. Och då blir jag det. Jag kan sitta i möten med klienter som jag aldrig pratat med tidigare, känna hur hjärtat nästan pulserar ur bröstet på mig då jag är obekväm eller saknar ord men så tänker jag på de orden. Då tänker jag på hur andra beskrivit mig, hur de sett mig och så blir jag det.

Hon tittar nästan förväntansfullt på mig nu. ”Jag känner mig…tillfreds” säger jag och ler snett.  ”Mhm..” svarar hon ”på vilket sätt känner du dig tillfreds?”. Jag försöker förklara. Försöker beskriva den där känslan av meningslöshet som jagat mig så länge nu, som för en gångs skull avstannat. Som efter år av jagande lugnat sig i maggropen, som nu faktiskt slagit sig mer eller mindre till ro. Även om både hon och jag vet att det är tillfälligt, för sådana känslor försvinner sällan ur sådana personer som mig så är det skönt att det är lugnt nu och vi pratar positivt om det. Vi gläds gemensamt åt att jag kan klä av mig naken framför killen jag är kär i och hon säger att det är så bra att jag fortsätter att åka kollektivt fastän det ofta får det att knyta sig i magen på mig. Vi hurrar och skrattar åt att jag med mina ärr och komplikationer ändå kan sitta mittemot henne och säga att jag är tillfreds med livet, hur absurt det än egentligen är. Jag smeker undan en tår ur ögonvrån när jag tänker på alla de 24-åringar därute som förmodligen varit med om liknande saker om inte värre och tänker att vi är så starka som klarar livet ändå. Att vi kan sitta mittemot våra psykoterapeuter, anhöriga, älskade eller hatade och säga att vi är tillfreds med livet fastän det ser ut som det gör. Jag sörjer den gamla Tove. Ja för hon finns ju inte längre. Hon dog tillsammans med skiten som hände och lika bra var väl kanske det. Hon hade inte klarat av så mycket mer. Men idag finns det även en ny person som är så stark så stark att till och med jag själv ibland blir rädd för henne. Men det är också hon som gör att jag kan sitta och tänka att jag är en lugn, stabil och stark person. Jag är min spegelbild, den som alla andra ser. Det tog bara 24 år att se henne.