Fortsätt

Jag minns hennes långa naglar över min hud. Längs med ryggraden, över axlarna, längs mina barnsligt lena underarmar. Jag minns hennes röst när hon sjöng med radion på övervåningen, när hon bråkade med mamma och pappa om allt och inget. Bråk som tycktes hålla på i timmar. Jag minns hur hon grät och stängde in sig när hennes första pojkvän varit otrogen. Samma pojkvän som varit barnvakt åt mig så många gånger och som gav mig en klocka med Nalle Puh och Nasse på. Jag förstod det aldrig riktigt. Det var många saker jag aldrig förstod som barn. Saker som inträffade, relationer, dispyter och ord som gick mig rakt över huvudet. Saker som jag sedan tog igen som tonåring. Som följt med mig upp i vuxen ålder. Jag minns kvällarna i hennes soffa. Övernattningarna som jag aldrig ville skulle ta slut. De där eviga kvällarna och nätterna intill henne i 120 sängen med bara några ynka centimeter mellan oss. Jag minns hennes eviga rädsla inför att jag skulle välja samma väg som henne, att jag skulle göra samma misstag som hon gjort när hon var i min ålder. Jag minns hennes vädjan och önskan att jag skulle bli något annat, något större, något bättre. Att jag aldrig skulle stanna, att jag aldrig skulle fastna. Att jag aldrig skulle bli kvar. Det blev jag ju inte heller. Jag fortsatte framåt, stannade egentligen aldrig. Även om det varit min största lärdom har det även varit min största sorg. För stannar man aldrig fortsätter allt i rullning, då är det som att livet, det där riktiga livet, aldrig hinns med. Människor runt omkring mig har stannat upp när de träffat någon, när de funnit sitt kall eller när de känt sig hemmastadda. Men jag har alltid fortsatt framåt.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>