Baby, isn´t it crazy. We´re born only to die

Jag somnar ståendes mot hans bröst. Det är natten mellan midsommarafton och midsommardagen. Det har börjat ljusna igen. Snart är det dagsljus ute. Vi står vid ett räcke vid vattnet. Stående intill honom somnar jag med huvudet mot hans bröst. Hans bröst som blivit den tryggaste punkten i mitt liv. Han som blivit den tryggaste punkten i mitt liv. Jag minns inte mycket mer av den natten förutom att vi förmodligen kommer hem till honom och somnar inlindade i varandra. Så som vi nästan alltid gör. Ibland blir jag rädd när jag tänker på att han kanske bara är min till låns, att han kommer försvinna lika snabbt som han dök upp. Jag har ju alltid varit rädd för att allt har ett slut. Men med honom är det ändå annorlunda. Jag tänker att den tiden han kan vara min och jag kan vara hans är värd mer än att oroa sig över att det kommer ta slut. Så även om han är min i en vecka till, ett år eller en evighet spelar egentligen ingen roll. För den tiden som mitt hjärta slår snabbare när jag är med honom, den tiden han kallar mig hjärtat och den tiden som jag får vara hans väger tyngre än att oroa sig över alla avslut i världen.

Och ja. Nu har vi kommit överens om att jag kan kalla honom för min.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>