Not quite

Din solbrända arm så självklar på mitt ryggstöd. Vilar och väntar. Skyddar. De långa ljusa hårstråna ligger platta över den solkyssta huden. Du pratar högt och tydligt. Snubblar kanske ibland på orden, men det gör du nästan alltid när du blir uppspelt av det du pratar om. Jag stod länge och lockade mitt hår som blivit sådär långt igen. Långt och blont. Solen har lämnat sina spår även där. Sedan satt jag länge länge och sminkade mitt fräkniga ansikte. Lekte med färg och skimmer. Försökte trolla fram något särskilt ur de redan befintliga dragen. När vi möttes i dörren var du nervös. Jag såg det på din hållning. Den slokar nästan alltid då. Som att du inte riktigt vill sträcka ut dig i din fulla längd. Som att det skulle göra det hela ännu värre. Sedan är det som att din ton i rösten förändras. Du låter aldrig så naken, så ärlig och så genuin som när du blir nervös. Det är något jag lärt mig. Det och att du sällan vågar titta mig i ögonen en längre stund. Du är alltid först med att vika undan blicken.

Fortsätt

Jag minns hennes långa naglar över min hud. Längs med ryggraden, över axlarna, längs mina barnsligt lena underarmar. Jag minns hennes röst när hon sjöng med radion på övervåningen, när hon bråkade med mamma och pappa om allt och inget. Bråk som tycktes hålla på i timmar. Jag minns hur hon grät och stängde in sig när hennes första pojkvän varit otrogen. Samma pojkvän som varit barnvakt åt mig så många gånger och som gav mig en klocka med Nalle Puh och Nasse på. Jag förstod det aldrig riktigt. Det var många saker jag aldrig förstod som barn. Saker som inträffade, relationer, dispyter och ord som gick mig rakt över huvudet. Saker som jag sedan tog igen som tonåring. Som följt med mig upp i vuxen ålder. Jag minns kvällarna i hennes soffa. Övernattningarna som jag aldrig ville skulle ta slut. De där eviga kvällarna och nätterna intill henne i 120 sängen med bara några ynka centimeter mellan oss. Jag minns hennes eviga rädsla inför att jag skulle välja samma väg som henne, att jag skulle göra samma misstag som hon gjort när hon var i min ålder. Jag minns hennes vädjan och önskan att jag skulle bli något annat, något större, något bättre. Att jag aldrig skulle stanna, att jag aldrig skulle fastna. Att jag aldrig skulle bli kvar. Det blev jag ju inte heller. Jag fortsatte framåt, stannade egentligen aldrig. Även om det varit min största lärdom har det även varit min största sorg. För stannar man aldrig fortsätter allt i rullning, då är det som att livet, det där riktiga livet, aldrig hinns med. Människor runt omkring mig har stannat upp när de träffat någon, när de funnit sitt kall eller när de känt sig hemmastadda. Men jag har alltid fortsatt framåt.

Baby, isn´t it crazy. We´re born only to die

Jag somnar ståendes mot hans bröst. Det är natten mellan midsommarafton och midsommardagen. Det har börjat ljusna igen. Snart är det dagsljus ute. Vi står vid ett räcke vid vattnet. Stående intill honom somnar jag med huvudet mot hans bröst. Hans bröst som blivit den tryggaste punkten i mitt liv. Han som blivit den tryggaste punkten i mitt liv. Jag minns inte mycket mer av den natten förutom att vi förmodligen kommer hem till honom och somnar inlindade i varandra. Så som vi nästan alltid gör. Ibland blir jag rädd när jag tänker på att han kanske bara är min till låns, att han kommer försvinna lika snabbt som han dök upp. Jag har ju alltid varit rädd för att allt har ett slut. Men med honom är det ändå annorlunda. Jag tänker att den tiden han kan vara min och jag kan vara hans är värd mer än att oroa sig över att det kommer ta slut. Så även om han är min i en vecka till, ett år eller en evighet spelar egentligen ingen roll. För den tiden som mitt hjärta slår snabbare när jag är med honom, den tiden han kallar mig hjärtat och den tiden som jag får vara hans väger tyngre än att oroa sig över alla avslut i världen.

Och ja. Nu har vi kommit överens om att jag kan kalla honom för min.