Svart bil

Han reser sig ur sängen när telefonen ringer. Han stänger sedan in sig i badrummet men jag hör genom väggarna vad han säger. Det låter som att han pratar om mig. Jag lyssnar fast jag egentligen inte vill. Tar in allt han säger. Suger upp det som en svamp. Det lämnar mig med ångest. Han lämnar mig med ångest. I panik börjar jag samla ihop mina saker och klä på mig. När han sedan kommer ut, fortfarande med telefonen mot örat, står jag i dörröppningen påklädd och med mina saker i famnen. ”Jävlar vad snabb du var” säger han när han avslutat samtalet. ”Ja” svarar jag, ”det lät ju som att du pratade om mig” fortsätter jag sedan. Han skrattar, säger något i stil med att det vore konstigt om han hade gjort det och att det hade varit taskigt mot mig. ”Det lät verkligen som att du pratade om mig” säger jag igen. Fast besluten. Han säger något om att han pratat med en kompis och berättar sedan en lång, detaljerad historia om vad samtalet ska ha handlat om. Jag mjuknar lite. Tänker att det måste vara svårt att hitta på en sådan historia så snabbt. Sätter mig på sängen. Han ligger fortfarande ned. Men orden skaver fortfarande i bröstet. Det är något som inte stämmer.

Jag bestämde mig för länge sedan att jag aldrig skulle ge mig själv till personer som inte förtjänar mig. Varför ge sig själv till en person som ändå inte uppskattar en? Som inte behandlar en väl och som ser ned på en? Varför tolerera konversationer som krymper en? Som river och sliter på självförtroendet? Som lämnar en med så mycket avsmak att man vill spy spy spy tills endast galla lämnar svalget?

River

Hej min vän

Jag antar att du hört att jag blev en del av våldtäktsstatistiken. Det är tydligen något det pratas om. Ryktas om. Och ja det stämmer. Han tog det som var mitt och gjorde det till sitt. I helgen är det ett år sedan det hände. Hur går man vidare från en sådan sak kanske du tänker? Jo, jag ska berätta. Det gör man inte. Men man lär sig leva med det. Man fortsätter att sätta den ena foten framför den andra. Man fortsätter att andas trots att det tar emot och man fortsätter att på så sätt att leva. Successivt lite pö om pö har man lärt sig leva med minnena, hjärnspökena och känslorna. Plötsligt kommer det dagar då man kan skratta igen, genuint och från djupet av magen. Plötsligt kommer det dagar då man kan kontrollera den där ilskan som tidigare naglat sig fast i skinnet. Plötsligt kommer det dagar då man vågar klä av sig naken framför en annan människa igen. Det sitter så djupt rotat i en. Så djupt rotat i minsta lilla fiber av ens kropp. I varenda lilla nervtråd till hjärnbarken. Känslorna, tankarna, minnena. Men man kan lära sig leva med allt.

Jag vet att du inte menade något illa som aldrig frågade. Jag antar att det är svårt att göra det. Att modet till att fråga tar slut någonstans. Och jag kommer aldrig skuldbelägga dig för det. Aldrig någonsin. Det råkade ju bara bli så, visst?

Imorgon när det gått ett år ska jag fira. För vet du, jag har kommit så långt. Mycket längre än vad jag någonsin trodde att jag skulle komma. Och wow, vad jag vågat. Om jag skulle berätta skulle du säga att jag varit modig. Och vet du, jag har varit så modig. Så modig har jag nog aldrig tidigare varit. Och fan vad det känns bra.

Om du går nu så dör jag

Den där lena huden på hans hals rör sig i takt med hans puls. Jag ser det när jag ligger intill honom i hans soffa. Väldigt tydligt ser jag det. Det är nästan allt jag ser. Sväljer. Tydligt. Önskar att han ska fråga. Önskar att han ska ana. Tystnaden naglar sig fast i mitt skinn och jag sväljer det jag tänkt säga. Låter det begravas i magen igen. För tänk om jag sa att jag är så hemskt kär i honom och han inte sa något tillbaka. Om jag så la det i hans knä och han bara lät det ligga. Då skulle jag nog gå sönder. ”Trötter” viskar han i mitt öra och drar mig närmare. Och jag tänker, om du går nu så dör jag.