Kom igen, våga jaga mig

Vattnet börjar skvala i diskhon. Han sköljer salladen noga och lägger den sedan i en skål av metall. Han rör sig snabbt och vant mellan spis, bord, diskho och kylskåp. Med vana och ingjutna rörelser hackar, steker och sköljer han omvartannat. Jag sitter intill med knäna uppdragna mot bröstet. Iakttar. Lyssnar. Berättar. Han svarar i dimman av matos. Hummar. Skrattar lågmält. Det märks att han trivs, att det här om något är hans fristad. Ett av de ställen han förmodligen känner sig mest hemma på. Det märks i sättet han koncentrerat men ändå skickligt rör om i de puttrande kastrullerna, smakar av, tillsätter en gnutta salt och sedan rör sig vidare. Från station till station.

Det bränns vid någonstans. I mig. När jag sitter där och tittar på. Det bränns och känns långt ned i magropen när min blick flackar från hans ryggtavla och ut genom fönstret med utsikt över ett blommande Sickla. Himlen ligger sådär pudrigt sockervaddsrosa över köpkvarteret. Tänk om han visste att jag sitter och tänker på honom när jag inte är med honom. Att jag längtar efter honom efter några dagar isär. Att jag pratar om honom med andra. Att jag ibland tänker att han är min fast han egentligen inte är det. Jag biter mig i läppen. Tvingar fram ett leende och blinkar bort tårarna i ögonvrån.

Att träffa honom är förmodligen det bästa som hänt mig på så lång tid. Tänk om han visste det.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>