Mitt brev till dig

Hej.

Jag har länge funderat på hur det skulle bli att möta dig. För någon gång kommer det väl att hända. I tanken är det åtminstone oundvikligt. Någon dag kommer våra vägar korsas igen. Mötas. Ja jag är nästan säker.

Jag har tänkt mycket på hur jag skulle reagera i mötet med dig. Skulle jag bli arg? Skulle jag kanske tappa kontrollen? Bli galen? Börja slänga saker? Skulle jag slänga vad som fanns nära till hands? Skulle jag ta upp sakerna med mina bara händer och kasta dem på dig? Tänk om jag aldrig kunde sluta? Tänk om jag aldrig någonsin kunde sluta? Så skulle jag stå där och bara kasta kasta kasta sak efter sak i ditt ansikte. På din kropp. Över hela jävla dig. Se hur sakerna träffade dig. Se hur de skulle regna över dig. Hagla över dig. Likt hur dina slag träffade mig och min kropp och hur du lämnade märken på min hud. De där rivsåren och blåmärkena som var synliga i flera dagar efteråt. De där spåren du lämnade efter dig. Skulle jag kanske lämna liknande spår på dig? Spår av våld. Spår av hat. Spår av dig. Fast nu istället spår av mig på dig. Spår av mitt hat på din kropp, på din hud.

Skulle jag bli ledsen? Skulle jag börja gråta? Tappa ut hela mig själv över Drottninggatan, Kungsgatan, Götgatan eller vart vi än skulle springa på varandra. Skulle jag rinna över? Gå sönder. Falla isär. Ligga där som en sörja av blodblandade tårar. Med bara konturerna av en människokropp kvar som en oformlig massa av vad som brukade vara en hel människa. En fungerande individ. Vad som brukade vara jag. Nu alldeles mjuk och ledlös. Nu alldeles nedbruten och trasig. Nu alldeles död.

Du dödade en del av mig den gången, om du inte redan visste det. Så kanske skulle du kunna döda mig igen om vi möttes en grå tisdagseftermiddag i oktober, en festlig fredag i november eller vilken jävla veckodag som helst. Det skulle kunna vara så. Det skulle kunna bli så. För kanske dödar du mig om och om igen. Kanske dödar minnena av dig, lukten av dig, bilden av dig. Kanske dödar enbart tanken av dig. Så kanske skulle jag dö om du kom gåendes mot mig. Eller kanske skulle jag frysa till is. Stanna på stället. Inte kunna röra mig. Kanske skulle personen som var i mitt sällskap få bryta loss armar och ben från min kropp som stelnat, likt en skulptur eller en skyltdocka. Kanske skulle jag inte kunna få fram ett ord. Kanske skulle jag svälja min tunga. Svälja mina ord. Svälja min sanning. Kvar skulle bara dina lögner finnas. Dem där jävla lögnerna. Kanske skulle de växa sig stora tillsammans med din stolthet. Kanske skulle det var det enda som lät. Ljudet av dina lögner som åt upp min sanning. Ljudet av dina lögner som sög musten ur min sanning. Som sög näringen ur min sanning. Den enda sanningen.

Kanske skulle du bara passera mig. Kanske skulle vi aldrig hinna lägga märke till varandra i den ofta täta folkmassan som trafikerar dessa gator. För kanske skulle jag glömt hur du ser ut och kanske skulle du glömt bort hur jag ser ut. Kanske skulle du glömt bort hela mig. Vi hade egentligen aldrig någon vidare kontakt och egentligen så tyckte jag aldrig om dig. Jag tror inte du tyckte om mig heller. Så varför skulle du minnas mig eller den gången. För dig var det inte samma sak som det hade varit för mig. Skulle du ens förstå det om jag så sa det till dig? Om jag så la det direkt framför dig? Om jag så skrev det på dina händer? Kanske skulle du passera mig i tystnad med blicken fäst på något långt där framme utan någon som helst aning om att du alldeles nyss passerat mig, den där tjejen som du tagit död på några månader tidigare utan att själva ens veta om det. Den tjejen. Jag. Ja du förstörde en stor del av den jag brukade vara. Men idag är jag starkare. Och det bär jag också med mig, det tillsammans med dem där jävla minnena.

Jag tyckte att jag såg dig i häromdagen. I rulltrappan på väg ned till pendeln stod en kille. Jag var i några sekunder övertygad om att han var du. Våra blickar möttes. Men han var inte du. Han måste undrat varför jag stirrade så.

Ja det här är mitt brev till dig, du som förmodligen inte minns mig, medan jag kommer få kämpa hela livet med att försöka glömma dig.