Älskling

Jag har planerat att tatuera in en ros mellan brösten. Den ska sträcka sig en bit ned över magen, med vassa taggar och tunna, sköra blad. Jag vill att du ska veta det. Du trodde nog aldrig att jag skulle våga. Ja, inte bara tatuera mig, utan även våga andra saker. Livet till exempel. Leva. I din fantasi skulle jag nog brytas ned i molekyler den där dagen då du gjorde slut. Du trodde nog att jag aldrig skulle våga leva varken med eller utan dig.

Jag minns den dagen då vi gjorde slut. Vi satt på din säng i timmar och försökte laga varandra igen, fastän allt vi gjort den helgen var att ta sönder varandra. Bit för bit plockade vi isär allt det som tidigare varit vi. Kvar fanns bara fragment, nästan som två skal av två forna personer och ett förhållande som gått i kras. Vi försökte försökte försökte limma ihop vårt förhållande som något år innan varit allt. Men så satt vi där på sängkanten och bara tittade på varandra, vi som brukade vara varandras allt var plötsligt inte längre det. Och då var det som att vi båda insåg, med blicken fäst på den där andra personen som vi älskat och älskat så innerligt och hårt, att det var slut.

I din fantasi var jag nog en sådan person som gick sönder vid minsta lilla beröring. Skadad redan från början då vi träffades. Och hur mycket du än försökte lappa och laga så blev jag aldrig hel. Du önskade nog att du skulle kunna sy ihop de där spretiga delarna av mig som flera år tidigare gått isär. Men älskade du, det funkar inte så. Och jag, jag var aldrig bräcklig. Jag vågade alltid. Även om åren innan dig och med dig gjorde mig lite kantstött så var jag aldrig särskilt svag. Men vi bröt ned varandra, du och jag. De där sista månaderna tillsammans var inte bra. Vi visste nog det, både två. Men när man älskar någon vill man inte inse en sådan sak. Då går man istället och köper en dyr parfym till den andra och överraskar med godis fastän man vet att de redan är försent för att den andra redan bestämt sig. Han vill göra slut och då spelar en påse godis ingen roll och inte heller en dyr märkesparfym som luktar blommor.

Det har gått några år nu. Jag har blivit någon annan. Det har du förmodligen också. Jag blev en sådan som vågar säga ifrån, som har framtidsvisioner, som jobbar hårt. Jag vågar bjuda på mig själv numera, även i större sammanhang. Vågar visa mig stark men vågar också visa mig svag. Jag vågar tacka ja till nya, främmande saker. Jag vågar tacka nej till annat som jag inte vill göra. Jag blev helt enkelt någon annan. Du skulle kanske inte ens känna igen mig.

Du trodde nog aldrig att jag skulle våga leva. Jag tror jag insåg det när jag en dag tittade dig i ögonen och du inte längre var där. Du var förändrad. Där och då insåg jag att även jag var förändrad. Jag var inte längre samma tjej som du blev kär i, liksom du inte var samma kille som jag blev kär i. Tiden tar ut sin rätt, det gör den alltid. Så vårt avslut var nog mer eller mindre ofrånkomligt. Jag har planerat att tatuera in en ros mellan brösten. Den ska sträcka sig en bit ned över magen, med vassa taggar och tunna, sköra blad. Jag vill bara att du ska veta det.

Utan dina andetag

je taime

 

Vi trodde aldrig att vi skulle bli sådana. Men livet gör så konstiga saker med en. För plötsligt var vi ändå där. Hur vi kom dit spelar egentligen ingen roll. För vet du? Jag tror på oss. Långt där inne pickar fortfarande det lilla, rädda, naiva tonårshjärtat. Och jag tror att ditt pickar där inne med. Du måste bara leta lite. Jag väntar på dig så länge.

Så sitter man på en madrass på golvet i Indien och söker på hennes namn. Det dyker upp bilder på henne och på dig, ni solar och badar och lever livet. Det slår mig som en känga i magen. Så sitter man där på sin tunna madrass på golvet i Indien och bara känner så mycket att det känns som att kroppen ännu en gång ska explodera. Kippar efter luft medan klockan slår 1 och tänker på allt annat än just nu. För just nu gör så fruktansvärt jävla ont och det känns som att huden när som helst ska brista. Men så tänker man på att du och jag är några helt andra nu och att din famn ändå inte skulle kännas som förut, för den är någon annans nu och inte längre min att ta plats i.

”I will miss you” viskar du. Jag kramar dig hårt. Vill aldrig riktigt släppa taget. Vill aldrig riktigt släppa dig. Du som till en början bara var en lång, fin kille på ett dansgolv i södra Indien blev så mycket mer, så mycket större. Under loppet av tre dagar växte du dig så stor i mina ögon att du liksom tog över. Allt annat och alla andra bleknade i jämförelse och du kröp liksom innanför skinnet på mig.

couple Kyss mig sådär så att jag glömmer vad jag heter, så att jag glömmer bort vem jag är för en nanosekund eller två.

Någon rökte precis bakom oss. Röken slingrade sig fram, la sig som ett täcke över där vi stod. Jag tittade rakt fram och sa efter en stund ”du var så dum. Och jag var så kär i dig”. Han, min första riktiga kärlek, en gång i tiden en av mina närmaste vänner stod bara där. Sedan tog han en klunk på sin drink och sa ”jag var ju kär i dig med”.

Hjälp vad jag tycker om din bakishesa röst i telefonen. Den håller mig varm under kyliga oktoberkvällar.

En kväll i april, egentligen vilken onsdag som helst, tar han tag i mina händer och ser på mig från sidan. Det är natt, men Stockholm är fortfarande vaken. Vi går längs gator målade av vårregn och gammal tobak. ”Behöver du mig lika mycket som jag behöver dig?” viskar jag mellan husen, oss och hela världen är idelt öra. ”Ja” svarar han, ”det behöver jag”. Ilningen som kittlar mig i maggropen går i sig inte att beskriva. Så vi stannar,han omfamnar mig med sina långa armar och kantiga armbågar, viskar mig i håret och jag vet helt ärligt talat ingen annan som får mig att känna så som jag känner när jag är med honom. Med honom är jag nog oövervinnelig, känns det som åtminstone.

Han var den första personen jag ringde när jag fick godkänt på min c-uppsats. Och senare samma kväll ringde han och sa ”jag är så jävla stolt över dig”. Jag minns att det kändes i hjärtat när han sa det. Liksom när han sa att han saknat mig. Att han blev glad när jag gillade en av hans bilder på instagram. Det kändes i hjärtat för det var på riktigt. När han satt i den röda lilla bilen utanför centralen och väntade på mig eller när han berättade att han döpt mig till Tove Lo i sin telefon. Han finns. Han är. Och allt runt omkring honom är så himla på riktigt.

red

”Du förtjänar så mycket bättre” säger hon. ”Jag vet” svarar jag. Men är det inte så att vi nöjer oss med det vi tror vi förtjänar?

Jag är en vind. Jag viner över blomstrande ängar. Fångar upp kantstötta löv från marken i övergivna parker. Dansar som vita gäss över mörka vatten. Jag är en vind. Jag spelar över din hud under skymmande sommarkvällar. Letar mig in under tjocka vinterjackor av dun. Spelar en melodi i lummiga trädkronor medan mars mynnar ut i april. Jag är en vind. Jag gör precis som jag vill. Och du kan aldrig fånga mig.

Det är som att sitta i ett rum med flera andra men ändå bara kunna se varandra.

Jag höll upp fötterna högt högt ovanför marken. Det kittlade i magen när vi åkte nedför. Jag höll om din midja. Kramade lite extra. Tänkte att det var en dröm. Men du var på riktigt.

wifi

jag låg intill och kände mina egna hjärtslag

de dundrade okontrollerat i bröstet

du kysste min panna, min axel, min skuldra

vilade din hand på min höft och la dig bekvämt bakom

jag kan låtsas som ingenting, som att jag inte känner något

som att det här mellan oss egentligen inte ens finns

men varför slår då mitt hjärta så hårt i bröstet när du är nära?

när du möter mig på cykel mitt i natten

eller när du flätar samman dina fingrar med mina?

varför slår det lilla hjärtat så hårt och snabbt när du kysser mig?

och varför önskar jag att du aldrig skulle sluta?

Du, det är någonting jag vill säga dig