2017

feelings
Hon sitter ihopsjunken på badrumsgolvet. Skriker, gråter och hyperventilerar omvartannat. I ett annat liv eller i en annan tid kanske vi inte inlett det nya året så. I ett annat liv eller i en annan tid kanske hon aldrig skulle gjort just det misstaget. Men istället sitter hon otröstlig på ett kallt badrumsgolv, hyperventilerar och skriker. Istället går hon sönder medan människor runt omkring smäller de sista smällarna, medan himlen fortfarande färgas av sprakande fyrverkeriregn.

Så sitter vi där intill varandra i samma busskur och tittar på samma snöslask. ”Det är så grått” säger jag. ”Schhhh” hyssjar han. ”Du är ju med mig”.

Och jag vill berätta för honom att han är den värsta sortens människa som bara dyker upp ur tomma intet, som dyker upp från ingenstans och vänder upp och ned på hela mitt liv.

Går förbi samma kvarter säkert 3-4 gånger. Jag vet inte ens längre. För jag vet inte om jag sover eller är vaken när läkaren säger att de ska lägga in min pappa för att hans hjärta förmodligen kommer att drabbas av en infarkt. För i samma stund är det som att mitt hjärta sympatiserar med hans och börjar slå utom kontroll det med. För i samma stund är det som att marken försvinner under mina fötter, likadant som det gjorde för sisådär 2 år sedan.

För vi är aldrig så levande som när livet faller samman, när vi ser allt i revy. För vi är aldrig så levande som när det känns som att hjärtat ska brista och kroppen ska gå itu.

Han lyfter mig när min kropp känns för tung för att bära. För i hans ögon är jag kapabel att göra precis vad som helst.

Jag kliade rastlöst på utslaget som letat sig fram på min hals. Rev och rev trots att huden blev flammande röd där under. För vissa dagar är det som att rastlösheten äter upp mig inifrån. Som att den gnager och river på insidan av skinnet, som att den maniskt försöker leta sig ut. För vissa dagar är det som att rastlösheten liksom vaknar till liv, som att den tar över min kropp. Jag klättrar på väggar och fastän jag försöker kan jag inte sluta klia på utslag som träder fram på min hals, trots att huden blir flammande röd där under.

Livet är för kort för dåliga ligg och tråkiga konversationer. Det är fört kort för att inte våga bära en blå päls och för att inte säga vad en tycker. Livet är för kort för att inte våga känna. Det är för kort för att inte göra en tatuering på revbenen och det är för att kort för att helt enkelt inte levas. Livet är för kort för att sitta och vänta på att han ska höra av sig när en innerst inne vet att han aldrig igen kommer att göra just det.

För kanske är det som de säger, du vet, det med att tiden läker alla sår.

Och han frågar ”har du saknat mig?” trots att han saknar rätten att fråga just det. Men det är precis sådan han är. Han tar sig alltid friheter han inte har rätt till.

För du ligger bakom och håller om mig och just precis då, med dina andetag i nacken och dina armar runt mig känns allt annat så långt bort. Och vi känns så himla mycket här och nu. Vi är så himla på riktigt.

Vi skämtar om saker som egentligen inte ens är roliga. Det är lättare att hantera den sorgliga delen då.

 

glitter

Det gör för ont för att känna så jag har slutat känna efter.

För man kan vara med om så många hemska saker att man till slut nästan ser svart. Som att allt ljus i hela vida världen slocknar och försvinner. Som att hela världen svartnar. Men så kommer de där fina stunderna som gör att man förstår att det kommer lösa sig, att det kommer att bli bra igen. Saker som gör att man inser att allt kommer att bli bra till slut.

Du frågar om jag vill ha sällskap och jag svarar ja. För svårare än så behöver det egentligen inte vara. Det är något vi lärt oss med åren.

”Vad är planen då?” frågar du. ”Planen?” svarar jag. ”Ja planen mellan oss” säger du och ler.

”Jag orkar inte mer” säger jag. Gråten fastnar någonstans i halsen. Lägger sig som ett lock. Täpper till. ”Jag förstår det” svarar hon. Hon står i dörröppningen till mitt rum. Medan jag ligger orörlig på sängen. I flera timmar har jag legat här medan hjärtat rusat i bröstet på mig. Medan andningen skenat och medan bröstet tyngt ned min kropp i sängen. Sådan är min ångest. Den tar allt. Fyller istället varje millimeter av min kropp. Lämnar mig förstörd. Ibland önskar jag att allt skulle vara som vanligt igen trots att jag vet att det inte funkar så.

Tisdag mynnar ut i onsdag medan jag ligger vaken bland trassliga och fuktiga lakan. Medan hjärtat slår så hårt att jag är säker på att det när som helst kommer att slå ut ur bröstet på mig. Bryter ihop, bryter isär. Förlåt för att jag gav upp. Förlåt för igår, för imorgon och för idag. Förlåt. Jag som brukade vara stark, som brukade hjälpa andra tappade visst både fotfäste och hopp. Både mening och samhörighet. Sedan tappade jag visst hela mig själv. Och förlåt för det med.

Fastän allting annat bara brister.

Du trodde nog aldrig att jag skulle våga. Ja, inte bara tatuera mig, utan även andra saker. Livet till exempel. I din fantasi skulle jag nog brytas ned i molekyler den där dagen då du gjorde slut. När vi satt på din säng i timmar och försökte laga varandra igen, fastän allt vi gjort den helgen var att ta sönder varandra. Bit för bit plockade vi isär allt det som tidigare varit vi. Kvar fanns bara fragment, som två skal av två forna personer och ett förhållande som gått i kras.

Du är en saga.

Hans armar runt mig i hallen, i sängen, i badrummet. Kramar och kramar. Håller om. Lovar. Berättar sanningen. Säger att han saknat mig. Hans händer ber mig sova över. Ber mig stanna. Kanske bara för ikväll. Kanske bara för nu. Vill viska att jag saknat honom. Men orden fastnar. Sväljer sanningen. Den enda sanningen.

blurry

(samtliga bilder från weheartit.com)

”Hon ska sluta i december” sa jag. ”Men ändå skönt” svarade hon. ”Jaså?” frågade jag. ”Ja men då kanske du är klar”. Jag tittade på henne länge och tänkte att, jag blir nog aldrig färdig.

Hösten tog visst en del av sommarens färger.

Jag höll upp fötterna högt högt ovanför marken. Det kittlade i magen när vi åkte nedför. Jag höll om din midja. Kramade lite extra. Tänkte att det var en dröm. Men du var ju på riktigt.

Hon ställde sig i kön till min kassa. Det var som att en sten föll inuti mitt bröst när jag såg henne. Hon såg så sliten ut. Jag stirrade på rynkorna i hennes ansikte. På den där tröttheten som lagt sig som veck i hennes ansiktsdrag. På den sneda munnen. Jag tappade allt när jag såg att hon köpte gravljus. Och jag förstod nästan direkt att dem var till dig.

Förstår du inte hur mycket jag hatar när du upprepar samma saker om och om igen. När du säger olämpliga saker, när du skrattar vid fel tillfällen eller när du är högljudd. Förstår du inte hur mycket jag hatar när du dricker dig full om och om igen.

Och jag tänker: slå mig blodig, sparka på mig, spotta på mig, riv mitt skinn, slit mig i stycken. Gör allt du måste. Jag bryr mig inte längre. Jag har redan känt allt som går att känna.

PS. hoppas du mår bra.

2017, vad gjorde du med oss?

 

Scared to be lonely

Du frågar vilken låt det är och jag svarar ”om du lämnar mig då”. Du ser rakt in i mina ögon, kysser mig utan att tveka. Den natten sover vi så tätt intill att jag knappt vet vart du börjar och jag slutar. Vi har bestämt att vi ska sluta träffas. Det är bäst för oss båda. Ändå skriver jag en kväll när jag är ute och frågar om du är vaken. Du hämtar upp mig i en taxi i Slussen sedan åker vi hem till dig. Hemma i din hall stannar du mitt framför mig. Du tittar på mig länge länge utan att säga något. Sedan går du fram och kramar mig hårt. Vi står så i flera minuter. När vi sedan kysser varandra känner jag allt. Men du är nog bara full. Eller? Dagen efter minns du nog inte ens varför vi stod i hallen och bara tittade på varandra. Dagen efter minns du nog inte ens varför du bad mig att komma över. Men jag minns ju. Därför gör det så satans ont. Därför samlar jag tårar i ögonvrån när du säger hejdå. För jag vet. Jag vet vet vet att det är för sista gången.