04:13

Jag ligger vaken och funderar på hur jag skulle förklara vem du var i förhållande till mig. Vilka vi var. Alla som känt oss vet ju vår historia. De vet hur mycket jag hatat och älskat dig. Om vartannat. Hur mycket turbulens som uppstod när jag sa att jag tyckte om dig och du efter en tid sa detsamma. Alla sena konversationer, alla sms, alla löften, alla lögner. Men du var ju bara du och jag var ju bara jag. Jag minns när du började i klassen. Alla tjejer tyckte att du var så söt. Vi frågade nog alla chans på dig och du sa alltid nej. Lika besvikna blev vi varje gång. Jag minns nyårsafton 2009. Vi möttes under en gatlykta, promenerade medan snön föll och la sig i håret och vi smuttade på en starköl. Jag minns en gemensam väns student 2012. Du spottade öl på golvet på en bar, svor och blev utslängd. Jag minns sommaren 2016. Vi möttes ute. Bland drinkar och cigarettrök erkände vi vår kärlek till varandra. Den där allra första, rena, hjärtskärande kärleken som är anledningen till att du förmodligen är den mest hatade men samtidigt älskade personen jag någonsin känt. Som är anledningen till att du förmodligen är den killen jag skrivit mest om i mina gamla dagböcker. Vi möttes för ungefär 3 månader sedan. Jag sprang in på ditt jobb och köpte grejer till min examensfest. Jag visste faktiskt inte ens att du jobbade där. Men så bara stod du där i kassan när jag skulle betala. Jag blev alltid imponerad över hur lång du hade blivit med åren. Lika förvånad varje gång jag såg dig. Vi pratade. Om min examen, om ditt jobb, om livet. Det blev sista gången jag såg dig.

Nu ringde en gemensam vän nyss och sa att du inte finns längre. Och jag ligger vaken och vrider mig bland trassliga lakan. Hur kan en person vara där och sedan bara vara borta? Hur kan ett liv vara så värdefullt om det är så lätt att ta?

Ikväll har trädgården avslutning för säsongen. Och jag bara undrar om du någonsin hann gå på trädgården