Kom igen, våga jaga mig

Vi dricker rödvin en torsdag i juli. Egentligen vilken torsdag som helst. Men den är ändå inte som någon annan. Vi äter hemmagjord falafel med vitlöksröra, grönsaker och stark sås. Tittar på Youtube-klipp med Clara Henry och skrattar så att vi får ont i magen. Så där så att tårarna börjar rinna i ögonvrån. Jag önskar att jag fick spendera varje torsdag så. Att jag fick ligga där i soffan hemma hos en av mina äldsta vänner, med en kurrande katt intill mig och med ett glas rödvin på bordet. För ingenting känns svårt då. Allting känns så lätt. Trycket över bröstet har lättat och klumpen i magen lösts upp av vinet eller skrattet, jag vet faktiskt inte och det spelar egentligen ingen roll. För huvudsaken är att jag mår bra. Jag känner mig hel och inte sådär jävla trasig.

Jag har nästan alltid haft ångest. Ungefär så länge jag kan minnas. Jag minns även att när den började komma krypandes att jag blev som lamslagen. Då var det aldrig någon som pratade om ångest. Så jag lärde mig leva med den. Sköt den liksom åt sidan när den gjorde sig påmind och klarade av dagen trots klumpen i magen. Under den tiden kunde jag räkna de dagar ångesten gjorde sig påmind, men inte de dagar jag kände mig glad och lycklig, för de dagarna var alltid fler. Den senaste tiden har det varit tvärtom. Jag kan numera räkna de dagar då jag känt mig glad, lycklig och motiverad. Däremot inte de dagar då jag haft ångest.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>