Vi er perfekt men verden er ikke det

Idag är det måndag. Jag har legat här på min säng sedan i torsdags. I ett virrvarr av diverse filmer, serier, bloggar och Youtube-klipp har jag legat här. Duschat, ätit, bäddat rent och sedan lagt mig här igen. Jag har inte lust att göra någonting. Jag har inte lust att ta mig ut på en promenad, att träffa vänner eller ens sitta med mina föräldrar vid middagsbordet. Jag har ingen lust för någonting. På kvällarna tar jag sömntabletter och lyssnar sedan på ljudböcker. Jag sover cirka 10 timmar per natt men känner mig ändå aldrig utvilad på morgonen. ”Det kanske är bra” säger mamma när jag påpekar hur länge jag sover per dygn, ”du kanske behöver det” fortsätter hon sedan. Jag vet inte hur man fortsätter med livet när man varit med om ett sk trauma. Ska man bara resa sig upp fastän man vill ligga kvar? Ska man tvinga sig själv tillbaka till ett sk ”normalt” liv? Hur länge ska man lyssna på sin kropps signaler? Hur länge är det okej att vara sjukskriven från jobbet? Hur länge efter själva övergreppet får man säga att man inte är okej? Och tvärtom, hur tidigt efter får man säga att man faktiskt känner sig okej? Jag känner allt och inget. Jag är av och på. Bortdomnad och i smärta på samma gång. Jag vill allt men jag vill samtidigt inget. Jag varken skrattar eller gråter. Jag bara är. Jag som brukade känna så mycket, som brukade känna allt i varenda centimeter av min kropp är avtrubbad.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>