Lou lou

Klubben stänger och människor slutar aldrig att forslas ut genom dörrarna. Vi har dansat med ett killgäng senaste timmarna. De pratar om en efterfest som deras kompis ska ha. ”Kom” säger de, ”följ med. Vi måste bara prata med han som bor där”. Så går en av dem ett varv utanför klubben. Det är i slutet av sommaren, det är natt. Det är en sådan där natt som känns som att den aldrig kommer att ta slut. ”Här är Hannes” säger killen som vi ännu inte vet namnet på men som nu hittat killen han skulle leta efter. Han som ska ha den här efterfesten. Där står han. En lång, solbränd kille med ett sådant där lekfullt, brunt och rufsigt hår. Det pirrar djupt ned i magen när jag tittar på honom. ”Hej” säger han och sträcker fram sin hand, ”Hannes”. ”Ella” svarar jag och våra händer håller om varandra i några sekunder. ”Kom så går vi hem till mig” säger han sedan.

Vi går intill varandra nästan hela vägen. Han frågar vart jag kommer ifrån, vad jag sysslar med, hur gammal jag är. När jag svarar ”22” skyndar han sig med att svara ”då skiljer det bara 2 år mellan oss”. Jag skrattar. ”Bara?” säger jag. ”Ja, det är inte så mycket” svarar han. Sedan ler han ned mot marken.

Det känns nästan som i en film att gå igenom Göteborg under nattetid. Det är som att staden är så mycket mer gästvänlig och inbjudande än Stockholm. Vi passerar dock en strippklubb och killarna går över på andra sidan av gatan för att inte behöva passera precis utanför. Men vi stockholmstjejer är nog för kaxiga för vårat egna bästa och går ändå precis utanför. När vi passerat berättar killarna att de män som brukar vistas där ofta bär vapen. Vi tjejer tittar på varandra, skäms och ångrar lite att vi valde att gå precis utanför.

I hans lägenhet sätter vi oss i sofforna i vardagsrummet. Vi lyssnar på musik och dricker drinkar gjorda på okänd spritsort. Vi pratar om festivalen som vi alla ska besöka under de kommande dagarna, om musik och om livet efter studenten. Någonstans mellan en diskussion om stjärnskottet Albin Lee Meldau som någon av killarna introducerar för oss och låtarna han skrivit söker den där långa killen ned brunt, rufsigt hår min blick. Jag möter den. Ser rakt in i de där bruna ögonen. Efter en stund letar sig hans fot intill min. Den liksom känner sig fram över min högra fot, drar försiktigt över ovansidan av mina tår. Jag sneglar mot honom där han sitter i soffan intill min. Vi sitter så ett tag. Jag vet faktiskt inte hur länge. Efter ett tag reser han sig upp och säger högt ”jag går ut och tar en cigg”. Sedan sneglar han mot mig. Jag tittar mot min kompis som sitter intill mig i soffan. När han stängt balkongdörren bakom sig viskar jag till min kompis ”var det där ett tecken? Ska jag följa efter honom ut?” hon nickar. Jag reser mig och går efter honom.

”Men hej” säger han och ler när han ser mig ute på balkongen. ”Tja” svarar jag och sätter mig ned på en sliten stol i plast intill honom. Iakttar honom lite från sidan. Han suger på sin cigarett ett tag innan han säger något. Vi pratar ungefär som att vi känner varandra. Det kan bero på alkoholintaget från tidigare under kvällen eller för att allt känns så enkelt den kvällen. Så när han sedan drar plaststolen jag sitter på närmare sin egen säger jag inget. Jag bara följer med. Följer hans rörelser, följer honom. Plötsligt kysser vi varandra. Det är fint. Han är fin. Vi sitter så tills en av mina vänner sticker ut huvudet på balkongen och säger att de bokat taxi och att vi ska åka till hotellet för att sova. Han tittar på mig länge. Sedan reser vi oss och går in. I hallen där mina vänner tar på sig diverse skor och ytterkläder står istället han och jag vid sidan av och småpratar. Han viskar mig i håret, flätar samman sina fingrar med mina och frågar om jag vill sova över. Pirret är tillbaka längst ned i magen. Jag får bita mig tungan för att inte svara ”ja”. Istället skruvar jag på mig och svarar något i stil med ”jag måste åka med mina vänner. Jag har lovat att sova på hotellet”. Och hans händer fortsätter att be mig sova över tills jag slingrar mig ur hans vädjande grepp och ut genom dörren. ”Vi hörs” säger jag. Han springer efter mig ut i trapphuset. ”Vad är ditt nummer?” ropar han ned mellan trapporna. Jag skrattar till och halvropar mitt mobilnummer så att hela trapphuset förmodligen hör.

Vi hittar till slut taxin som ställt sig på ett helt annat ställe än vad taxichauffören från början sa att han skulle stå på. Vi hoppar in. Det är en ganska kort resväg till hotellet. Vi passerar inte en enda människa på vägen. Det är som att Göteborg till slut somnat. Och snart ska vi göra detsamma. Väl nedbäddad i hotellsängen lyser min mobilskärm upp. Innan jag öppnat sms:et förstår jag direkt vem som skrivit.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>