Vi er perfekt men verden er ikke det

Idag är det måndag. Jag har legat här på min säng sedan i torsdags. I ett virrvarr av diverse filmer, serier, bloggar och Youtube-klipp har jag legat här. Duschat, ätit, bäddat rent och sedan lagt mig här igen. Jag har inte lust att göra någonting. Jag har inte lust att ta mig ut på en promenad, att träffa vänner eller ens sitta med mina föräldrar vid middagsbordet. Jag har ingen lust för någonting. På kvällarna tar jag sömntabletter och lyssnar sedan på ljudböcker. Jag sover cirka 10 timmar per natt men känner mig ändå aldrig utvilad på morgonen. ”Det kanske är bra” säger mamma när jag påpekar hur länge jag sover per dygn, ”du kanske behöver det” fortsätter hon sedan. Jag vet inte hur man fortsätter med livet när man varit med om ett sk trauma. Ska man bara resa sig upp fastän man vill ligga kvar? Ska man tvinga sig själv tillbaka till ett sk ”normalt” liv? Hur länge ska man lyssna på sin kropps signaler? Hur länge är det okej att vara sjukskriven från jobbet? Hur länge efter själva övergreppet får man säga att man inte är okej? Och tvärtom, hur tidigt efter får man säga att man faktiskt känner sig okej? Jag känner allt och inget. Jag är av och på. Bortdomnad och i smärta på samma gång. Jag vill allt men jag vill samtidigt inget. Jag varken skrattar eller gråter. Jag bara är. Jag som brukade känna så mycket, som brukade känna allt i varenda centimeter av min kropp är avtrubbad.

Lou lou

Klubben stänger och människor slutar aldrig att forslas ut genom dörrarna. Vi har dansat med ett killgäng senaste timmarna. De pratar om en efterfest som deras kompis ska ha. ”Kom” säger de, ”följ med. Vi måste bara prata med han som bor där”. Så går en av dem ett varv utanför klubben. Det är i slutet av sommaren, det är natt. Det är en sådan där natt som känns som att den aldrig kommer att ta slut. ”Här är Hannes” säger killen som vi ännu inte vet namnet på men som nu hittat killen han skulle leta efter. Han som ska ha den här efterfesten. Där står han. En lång, solbränd kille med ett sådant där lekfullt, brunt och rufsigt hår. Det pirrar djupt ned i magen när jag tittar på honom. ”Hej” säger han och sträcker fram sin hand, ”Hannes”. ”Ella” svarar jag och våra händer håller om varandra i några sekunder. ”Kom så går vi hem till mig” säger han sedan.

Vi går intill varandra nästan hela vägen. Han frågar vart jag kommer ifrån, vad jag sysslar med, hur gammal jag är. När jag svarar ”22” skyndar han sig med att svara ”då skiljer det bara 2 år mellan oss”. Jag skrattar. ”Bara?” säger jag. ”Ja, det är inte så mycket” svarar han. Sedan ler han ned mot marken.

Det känns nästan som i en film att gå igenom Göteborg under nattetid. Det är som att staden är så mycket mer gästvänlig och inbjudande än Stockholm. Vi passerar dock en strippklubb och killarna går över på andra sidan av gatan för att inte behöva passera precis utanför. Men vi stockholmstjejer är nog för kaxiga för vårat egna bästa och går ändå precis utanför. När vi passerat berättar killarna att de män som brukar vistas där ofta bär vapen. Vi tjejer tittar på varandra, skäms och ångrar lite att vi valde att gå precis utanför.

I hans lägenhet sätter vi oss i sofforna i vardagsrummet. Vi lyssnar på musik och dricker drinkar gjorda på okänd spritsort. Vi pratar om festivalen som vi alla ska besöka under de kommande dagarna, om musik och om livet efter studenten. Någonstans mellan en diskussion om stjärnskottet Albin Lee Meldau som någon av killarna introducerar för oss och låtarna han skrivit söker den där långa killen ned brunt, rufsigt hår min blick. Jag möter den. Ser rakt in i de där bruna ögonen. Efter en stund letar sig hans fot intill min. Den liksom känner sig fram över min högra fot, drar försiktigt över ovansidan av mina tår. Jag sneglar mot honom där han sitter i soffan intill min. Vi sitter så ett tag. Jag vet faktiskt inte hur länge. Efter ett tag reser han sig upp och säger högt ”jag går ut och tar en cigg”. Sedan sneglar han mot mig. Jag tittar mot min kompis som sitter intill mig i soffan. När han stängt balkongdörren bakom sig viskar jag till min kompis ”var det där ett tecken? Ska jag följa efter honom ut?” hon nickar. Jag reser mig och går efter honom.

”Men hej” säger han och ler när han ser mig ute på balkongen. ”Tja” svarar jag och sätter mig ned på en sliten stol i plast intill honom. Iakttar honom lite från sidan. Han suger på sin cigarett ett tag innan han säger något. Vi pratar ungefär som att vi känner varandra. Det kan bero på alkoholintaget från tidigare under kvällen eller för att allt känns så enkelt den kvällen. Så när han sedan drar plaststolen jag sitter på närmare sin egen säger jag inget. Jag bara följer med. Följer hans rörelser, följer honom. Plötsligt kysser vi varandra. Det är fint. Han är fin. Vi sitter så tills en av mina vänner sticker ut huvudet på balkongen och säger att de bokat taxi och att vi ska åka till hotellet för att sova. Han tittar på mig länge. Sedan reser vi oss och går in. I hallen där mina vänner tar på sig diverse skor och ytterkläder står istället han och jag vid sidan av och småpratar. Han viskar mig i håret, flätar samman sina fingrar med mina och frågar om jag vill sova över. Pirret är tillbaka längst ned i magen. Jag får bita mig tungan för att inte svara ”ja”. Istället skruvar jag på mig och svarar något i stil med ”jag måste åka med mina vänner. Jag har lovat att sova på hotellet”. Och hans händer fortsätter att be mig sova över tills jag slingrar mig ur hans vädjande grepp och ut genom dörren. ”Vi hörs” säger jag. Han springer efter mig ut i trapphuset. ”Vad är ditt nummer?” ropar han ned mellan trapporna. Jag skrattar till och halvropar mitt mobilnummer så att hela trapphuset förmodligen hör.

Vi hittar till slut taxin som ställt sig på ett helt annat ställe än vad taxichauffören från början sa att han skulle stå på. Vi hoppar in. Det är en ganska kort resväg till hotellet. Vi passerar inte en enda människa på vägen. Det är som att Göteborg till slut somnat. Och snart ska vi göra detsamma. Väl nedbäddad i hotellsängen lyser min mobilskärm upp. Innan jag öppnat sms:et förstår jag direkt vem som skrivit.

Dagarna på väg till SöS är alltid de tyngsta. Det är som att minnena är ofrånkomliga då. Som att de nästan hänger i luften dessa dagar. Som att de hänger över mig. Gör sig påminda. Pockar på min uppmärksamhet. Hemsöker mig. Bussresan från Slussen känns alltid som att den tar så himla lång tid. För det känns nästan alltid som att luften inne på 3ans buss mot Södersjukhuset står stilla. Som att den stannade för länge sedan och aldrig kommer röra sig igen. Den känns kvav, nästan instängd. Ibland, faktiskt nästan alltid får jag svårt att andas under den bussresan.

Hiss C ligger rakt in till höger från entrén. På den 3e våningen ligger min avdelning. Dit jag alltid går när jag numera besöker Södersjukhuset. Det är alltid med dröjande steg jag rör mig i korridorerna där. Som att jag inte riktigt vill komma fram trots att jag egentligen inte har något emot att vara där. Alla är ju så trevliga där. Vissa har till och med lärt sig mitt namn och de erbjuder alltid både te och kaffe när jag sitter i väntrummet. Men dagarna på SöS är alltid de tyngsta. På något ofrånkomligt sätt. Jag tror inte det egentligen beror på att det är för att jag tänker på vad som hänt, utan för att jag blir bara så ledsen. Ledsen för att ingen någonsin ska behöva gå igenom vad jag gått igenom de senaste veckorna och ledsen för att livet är så orättvist. Livet är verkligen så orättvist. Vad som skulle bli min bästa sommar blev i särklass min sämsta. Och tiden efter min examen som skulle bli så rolig, äventyrlig och avslappnad blev allt annat än just det. Den blev istället alldeles för intensiv, sorglig och till bredden fylld av både frustration och rädsla. Den blev till bredden fylld av skam, skuld, tvivel och vrede. Toppad med sömnlöshet och sjukskrivning. Det blev helt enkelt inte min bästa sommar. Långt ifrån det, faktiskt.

 

Bloodshot

För man kan sitta i Humlegården med en allra bästa vän och äta sushi i flera timmar och ångesten gör sig ändå påmind i bröstet. Den slutar liksom aldrig att fladdra och hittar alltid in genom nya glipor och hål. Det spelar ingen roll hur mycket man pratar om den eller hur mycket eller lite utrymme den får. Den tar ändå allt och pockar ständigt på efter mer uppmärksamhet. För man kan sitta i Humlegården med en allra bästa vän och äta sushi i flera timmar och ändå vara till bredden fylld av ångest. För sådan är den, ångesten. Den tar allt man har utan att någonsin fråga om lov.

Signs

Gömmer ansiktet i händerna och gråter. Stora, välvda tårar rinner längs kinderna. Jag minns egentligen inte vad han säger mer än att han klappar och kramar. Just där och då i bakgrunden av en hemmafest kändes han som en trygghet. Något stabilt i min omskakade tillvaro. Någon att förlita sig på. Så jag berättade. La korten på bordet. Grät och krympte lite där på trappan till den fina villan. Men så gick han. Och jag fortsatte visst att gråta. Fortsatte att läcka ut hela mig själv över altanen. Lät det sippra ned mellan planken, lät det sjunka till marken.

Ibland öppnar vi upp oss för personer som inte vill veta vad vi bär på innanför huden. De begär aldrig att vi ska visa vår insida, men vi gör det ändå. För vi är naiva, vi människor. Vi önskar så innerligt att andra ska bry sig om vad vi varit med om, om det bagage vi bär på. Men ytterst få bryr sig egentligen. Han, killen med de där bruna ögonen, som en vecka tidigare hade frågat om min familj, min framtid och mitt nu. Han som sa att jag var vacker och som berättade för mig hur duktig jag var som tagit min examen brydde sig i själva verket aldrig. Han ville aldrig veta vad jag varit med om och han ville aldrig att jag skulle börja gråta inför honom på en hemmafest. Men jag trodde det. Genuint och naivt trodde jag att han var annorlunda. Men så var han visst inte det. Alltför sällan springer vi på de där personerna som lyssnar på vad vi egentligen säger. Som ringer när vi inte kan sova för att hålla oss sällskap och som följer oss hem när vi är rädda mitt i natten. Men de finns. Mitt ibland oss. Därute. Nära eller långt bort, det spelar egentligen ingen roll. För i vilket fall finns dem. Det enda vi måste påminna oss själva om är att våga lita på dem. Våga lita på att de vill väl och ta emot den kärlek de ger. För vi förtjänar det. Vi alla förtjänar att bli sedda, hörda och älskade. Kom ihåg det.