The other

”Ta det lugnt” säger han. ”Sov och vila mycket” fortsätter han sedan. Vi pratar alltid med varandra som att vi skulle vara varandras mammor. Som att det alltid ligger någon slags eftertanke och försiktighet i allt vi säger. Som att vi bryr oss så himla mycket. ”Jag ska försöka” säger jag och himlar med ögonen. Ibland tänker jag att vi är likadana, han och jag. Att vi båda är sådana personer som bryr oss mer om andra än vad vi egentligen gör om oss själva.

Sign of the times

Det händer mycket på 3,5 år. Många saker i livet förändras. Många saker hos en person förändras. Värderingar, erfarenheter, egenskaper, upplevelser och känslor blir liksom på nytt födda. Blir liksom nya och främmande. För det händer så mycket saker på 3,5 år. Kanske egentligen fler saker än vad en själv kan föreställa sig och kanske även fler saker än vad en själv vågar föreställa sig. Jag pratar om livet. Det som händer mellan nu och imorgon. Det som hände mellan igår och idag. Allt det som händer under de sekunder då vi försöker att andas jämnt och kontinuerligt syresätta våra kroppar. Allt det som händer när vi inte tänker på det. Mitt liv har förändrats mycket på 3,5 år. Jag är inte samma person idag som jag var när jag började min socionomutbildning. Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag idag är en helt annan.

Med facit i hand kan jag säga att jag nog inte visste vad jag gav mig in på när jag började plugga till socionom. Jag tänkte nog enbart att det var en bred och förmodligen vettig utbildning som kanske skulle passa mig. Men att plugga på universitet är inte en dans på rosor. Det krävs engagemang, tid, energi, motivation och viljestyrka. Kanske främst viljestyrka. År 2015 var nog mitt tuffaste år under mina än så länge 23 levda. Mamma drabbades av sin bröstcancer, Simon och jag gjorde slut. Det var både hårt och svårt att ens komma upp ur sängen på morgonen. Jag minns att jag tänkte som ett mantra att jag bara skulle klara av vårterminen i skolan för att sedan skulle jag få tid till att andas. Med hjälp av familj och vänner lyckades jag stå upprätt och klara mig igenom. Sedan i något virrvarr av tankar och känslor slogs jag av idén att jag skulle åka till Indien för att göra min praktik. Mamma skakade på huvudet, pappa skojade om att jag inte fick åka. Men mamma och pappa, ni vet nog vid det här laget att när jag väl bestämt mig för något så gör jag det? Det spelar ingen roll om det är att jag ska åka 11 dagar till Uganda, åka på utbyte i Spanien eller som då, till Indien i 3 nästan 4 månader? Jag gör det jag vill, det jag bestämt mig för. Det har jag förmodligen alltid gjort. Sagt och gjort. Jag minns att jag tvekade när det var ungefär 1 månad kvar tills jag skulle lämna Sverige. Men då fanns det liksom ingen återvändo.

Mamma och pappa, ni peppade mig så mycket under min tid i Indien. Skickade sms, bilder på Penny som under tiden jag var borta fyllde 1 och på badrummet på nedervåningen som sakta men säkert började ta form. Ni har alltid peppat mig. Ni har alltid trott på mig. Det har inte spelat någon roll om det handlat om skola, fotboll, vänner, jobb eller mitt skrivande. Ni har alltid trott på mig vilket fått mig att aldrig tvivla på mig själv.

De här 3,5 åren tillägnar jag därför er. Tack för de tusentals gånger ni sagt att jag kommer att klara en tenta fast jag själv tänkt motsatsen och tack för att ni är ni, för fan vad ni är bra.

Jag älskar er.