Det handlar om att våga

”2015 var året då jag gick sönder. I miljontals små bitar sprack jag, delades jag itu. De senaste månaderna har handlat om att försöka samla ihop mig själv igen och bli hel. Det är lättare sagt än gjort, än har jag inte lyckats. Jag är fortfarande ganska trasig. 2015 var året då jag lärde mig mer om mig själv, året då jag lärde mig stå på egna ben. Även året då jag lärde mig att, att kunna visa sig svag är en styrka i sig. Det har varit ett omvälvande år med flera stora förändringar. Förändringar som präglat mig och mitt liv. Någonstans måste jag acceptera att det är så, för jag tror inte riktigt att jag har det. Istället så flyr jag. Tankarna skenar, jag lever i en värld långt långt bort. Rymmer från verkligheten, rymmer från ansvar. Rymmer från mig själv” skrev jag den 1a januari i år. Någon vecka senare flyttade jag till Indien i ca 4 månader. Det var helt klart mitt bästa beslut det här året. Det var nog den svåraste men också roligaste perioden i hela mitt liv. Aldrig tidigare har jag lärt mig så mycket om mig själv, vad jag tycker och vart jag står som under den tiden. När jag kom hem i maj skojade jag med flera vänner om att jag återvände som något sorts 2.0 version av mig själv, men ärligt talat så tror jag att det låg en del sanning i det. Det är något särskilt med att flytta utomlands. Det är en så viktig del i ens egna utveckling, tror jag. Man tvingas göra saker man aldrig tidigare skulle gjort annars och man tvingas fatta beslut. Man tvingas pusha sig själv till bristningsgränsen och man tvingas att komma i kontakt med känslor och tankar man kanske tidigare undvikit.

Precis där var jag. I ett moln av känslor och tankar som förföljt mig under flera månader. Väl i Indien var det som att de hann ikapp mig och näst intill kvävde mig. Mammas bröstcancer, mitt uppbrott från mitt ex, morfars bortgång. Prestationsångest och vikthets. Allt som en stor boll av ångest liksom lamslog mig. Och det var så jävla jävla viktigt. Klyschigt kanske, men efter det kom jag åter i kontakt med mina känslor och med mig själv, Tove, som funnits långt bakom mörka moln av ångest och misär. Så jag tog liksom fram henne igen, borstade av henne och lät henne ta plats.

Det bor något så fint i att återupptäcka sig själv. Att inse att jag, jag är en fin person. Jag är så mycket mer än vad jag lät mig själv tro under 2015. 2016 blev därför året då jag lärde känna mig själv på nytt. Året då jag hittade tillbaka men även året då jag blev någon annan, nästan en bättre version av mig själv. Kanske klyschigt, men det känns precis så. 2016 blev även året då jag vågade släppa in nya personer i mitt liv. Jag vågade lämna utrymme för att lära känna nya, jag vågade lämna utrymme för att prova saker jag varit rädd för. 2016 blev året då jag vågade. Jag har gett iväg delar av mig själv, vilket jag nog aldrig trodde att jag skulle våga göra igen. Men så gjorde jag det ändå. Visst har jag blivit sårad och visst har jag gått itu, men jag har även lyckats samla mig och bli hel igen. Generellt så ångrar vi så många saker vi gjort, så många personer vi spenderat tid och energi på. Det gör även jag. Men samtidigt tänker jag också att tiden med just de personerna ändå resulterat i en erfarenhet eller lärdom som var tar med oss senare i livet.

Tack 2016 för att jag fick tid att utvecklas, att växa och att hitta tillbaka till mig själv igen. Tack 2016 för att jag fick chans att träffa så fina människor. Tack för alla fina, alla hemska och alla känslostormande stunder. Jag tror att jag lärt mig något från dem alla. Tack.

 

Places

Det är konstigt det där när människor gör entré i ens liv. Det kan vara att man springer på varandra ute, att han kanske råkar gå in i din nyköpta röda päls du håller i famnen när du står ovanför dansgolvet. Så bara råkar han gå in i den. ”SHIT! Vad fan var det där?” kanske han frustar, märkbart livrädd. Och du kanske skrattar, håller fram din päls och klämmer fram ett ”förlåt” och kanske ett ”det var bara min jacka”. Så kanske ni skrattar lite åt det. Han vänder sig åter till sitt sällskap och du till ditt. Men så kanske han vänder sig om och frågar något i stil med ”vem är du då?” och ler sitt bredaste leende. Du kanske harklar dig och säger ditt namn och så kanske tar ni hand.

Det är konstigt det där när människor gör entré i ens liv. För kanske sitter ni några veckor senare och pratar i telefon i flera timmar. Det är kanske mitt i natten och du sitter hemma i Sthlm, Sverige medan han är i Spanien på jobb. Kanske pratar ni ärligt och naket, delar med er och skrämmer upp varandra pga spökhistorier. Kanske säger han ”jag hatar dig” när du berättat om en läskig händelse som inträffade när du var 15-16. Och kanske skrattar du bara in i telefonen utan att svara. Kanske tänker du att även om det skiter sig, även om det aldrig någonsin skulle bli något så är det ganska fint att ha någon på andra sidan av telefonen. Och kanske men bara kanske kan det vara ganska fint att springa på en kille ute på klubb, som kanske men bara kanske råkade tro att din nyinköpta päls var ett lurvigt, rött djur. För kanske men bara kanske håller man hårt i sådana killar som tror det.

December

”Det är så jävla kallt ute idag” frustade hon medan hon drog jackan tätare kring sig. Jag står tyst. Hur förklarar man för någon att man haft minusgrader i bröstet och i magen sedan i juli? Hur förklarar man att det där vinterdöda är det enda man egentligen känner till numera? ”Mm.. jättekallt” svarar jag och drar ned mössan över öronen. Jättekallt.