Hjärtslag

Varje gång jag går förbi den där trappan
tänker jag på hur hans blod måste
färgat den smutsiga metallen
och hur det måste koagulerat och fastnat,
mörkt och rött i springorna
bilden av en sådan sak
fastnar så lätt på näthinnan

Slussen

Hans röst skär genom tunnelbanevagnen, bryter stillheten hos övriga resenärer. Tänjer på tystnaden. ”Nej!” skriker han igen. Han gör sedan ett misslyckat försök att resa sig, men faller lika snabbt ihop igen. Hans armar gestikulerar yvigt. En kvinna tittar förfärat på honom. Annars är det ingen annan som reagerar. Annars är det ingen annan som bryr sig. Och Stockholm fortsätter att vara så jävla kallt.

Starving

Han sitter brevid mig i soffan. Hans parfym slår emot mig när han gestikulerar med sina händer. Den påminner mig om barr och skog. Han ler. Berättar om vart han kommer ifrån, vad hans föräldrar jobbar med. Mamma ler hon med. Det bor något så fint i att sitta som åskådare när personer man bryr sig om möts för första gången. Eller för andra, eller för tredje. Men det bor liksom något så fint i att lära känna någon ny och se andra lära känna den.

Samtalet dör ut. Jag vilar min hand på hans arm. Känner alltid sådan lust att bara nudda honom. Minsta lilla centimeter av mig vill nå honom, röra vid honom, vara nära honom.

”Jag är så glad att jag träffade dig” viskar han sammeslent i mitt öra när vi ligger i sängen senare på kvällen. Jag kramar honom hårt halvsovandes. Tänk om jag visste hur man gör det här.

Starboy

Ibland gör människor entrè i ens liv. Helt plötsligt en dag dyker de bara upp och är så självklara att man inte kan minnas hur livet såg ut innan de gjorde entrè. Sådana människor är speciella. De är speciella den dagen de introduceras för en, liksom de är speciella den dagen de inte längre kan ta del av ens liv. De är människor som rör om, som ställer allt på sin spets, som får allt att falla på plats. Och vi älskar dem. Krampaktigt och känslostormande älskar vi dem tills den dagen vi helt enkelt inte längre kan älska dem mer.

Han var sådan.

Han var genuin och ärlig, kreativ och energisk. Han var ambitiös, intelligent och rolig. Han var så himla rolig. Han ville så himla väl och såg alltid på mig med nyfikna ögon, som att han alltid iakttog mig noga. Men livet vill inte alltid samma sak som vi människor vill. Och ibland så klaffar det helt enkelt inte. Det var kanske aldrig meningen att vi skulle hända, men så gjorde vi det ändå. Och fint var det. Men nu så är det dags att säga hejdå. Kanske för några år, kanske för alltid. Ingen vet.

Han såg på mig som att jag var en karaktär ur en John Green-bok. Som att jag vore någon alldeles speciell och säregen. Som att jag vore unik och oändligt fascinerande. Jag märker det i sättet han koncentrerat uttalar mitt namn, som att varje konsonant, att varje vokal vore så betydelsefull och gjorde skillnad. Jag märker det i sättet han beskriver mig på, sättet han uppfattar mig på. Och jag uppskattar honom så himla mycket för det.

Dynamite

Jag stirrar blint på mobilen. Nu måste han höra av sig. Nu måste han visa vad han vill. Men han gör aldrig det. Han gör ju aldrig det. Och kanske är det ett svar i sig, kanske är det hans sätt att visa vad han vill. Eller inte vill.

En man passerar mig vid tunnelbanan. ”Vad vacker du är” säger han i förbifarten. ”Tack” mumlar jag tillbaka. Sedan åker jag upp för rulltrappan, går ut vid Götgatsbacken. Slänger ett öga på mobilen. Kramar den sedan hårt i handen medan jag går förbi andra människor, säkert på väg hem efter en utekväll även dem.

För fan vad jag hatar
att ditt namn rör upp en storm i min mage,
en orkan i mitt bröst
varje gång det dyker upp i mitt flöde

Se på mig nu

”Så det är så du får hit tjejer” säger jag och pekar på havsutsikten genom fönstret. Det är natt, staden sover redan. Han sitter på sin sängkant och skrattar åt vad jag nyss sagt. Ett ärligt skratt. Som att han verkligen menar det. ”Ja, precis” svarar han. Sedan börjar han kyssa mig och slutar inte med det förrän dagen därpå.

Jag skulle kunna skriva ett helt kapitel om bara dig

Han väntar på mig utanför mitt hotell. Hans färgglada regnjacka nästan lyser i natten. Jag går fram. ”Hej” säger jag. ”Hej” svarar han. Sedan fångar han in mig mellan sina ben där han sitter. Jag hinner tänka att, jag kommer leva på den här stunden tills sommar mynnar ut i höst. Sedan kysser han mig och då är det som att allt annat stannar eller försvinner eller båda delar. Jag vet varken eller.