Vissa människor vill ha allt, men vi vill bara ha varandra

”Jag backar nu. Alltså, jag är seriös. Jag går nu. Jag kommer inte tillbaka”. Jag stannade i dörröppningen och tittade på honom. Han satt fortfarande på sängen. Han skakade på huvudet. ”Sluta” sa han ned i golvet, ”bara sluta”. Jag stod kvar i dörröppningen, vågade knappt röra en muskel. Han satt med händerna ovanför öronen, som att han tänkte på vad han skulle säga. Jag höll i mig i dörrkarmen. Det kändes som att mina ben när som helst kunde ge vika. ”När åker du?” frågade jag sedan tyst in i mörkret som gömde sig i rummet bortom det vi befann oss i. Han mumlade fram något som jag inte kunde urskilja i den dunkla sommarnatten. ”Va? När åker du frågade jag” jag sa det mycket hårdare än vad det var tänkt. Det lät som att jag kastade frågan mot honom, argsint och utom kontroll. ”Om 2 veckor” sa han nästan lika tyst som innan. Jag försökte dölja den snyftning som sedan letade sig ut ur min kropp. ”Men vi klarar det här. Hör du mig, vi klarar det här. Ge det en chans. Ge oss en chans”. Jag kände att han tittade på mig när han uttalade de orden, men jag vågade inte möta hans blick. Han reste sig upp, gick fram och la sina långa armar runt mig. ”Vi klarar det här, jag lovar”. Och jag visste att han menade varenda bokstav i de orden.