Wolves

Han ser på mig som att jag vore en karaktär ur en John Green-bok. Som att jag vore någon alldeles speciell och säregen. Som att jag vore unik och oändligt fascinerande. Jag märker det i sättet han koncentrerat uttalar mitt namn, som att varje konsonant, att varje vokal vore så betydelsefull och gjorde skillnad. Jag märker det i sättet han beskriver mig på, sättet han uppfattar mig på.

Too good

Ligger på mage i sängen och torkar tårar ur ögonvrån. Han frågar hur vi ska lösa det här, hur gör vi nu.
Han kan ju inte lova mig något, faktiskt ingenting alls. Varken han eller jag vet hur sommaren och hösten kommer bli, varken han eller jag vet hur vi kommer känna när vi ses nästa gång. Jag vill inte såra dig, säger han. Och jag vet att han menar varenda bokstav i de orden

Vi är inte längre där

Jag städar ut de sista minnena av dig. Lägger de i soptunnan, i pappersinsamlingen, i återvinningen. Sedan när du är helt borta, när inte ett fragment av dig längre finns kvar börjar jag gråta. Faller ned på knä, blöter mattan med tårar. Nu är du helt borta. Minnena av dig som förut brukade fladdra förbi har slutat röra sig och finns knappt längre. De har med tiden suddats ut. För jag är inte längre samma person och vi, du och jag, vi två, vi finns ju inte längre.

Vi är inte längre där

 

Den första är alltid gratis

Han är en sådan person som man skulle kunna skriva en bok om då han är oändligt fascinerande. Sättet han för sig på i ett sällskap av nya människor, sättet han kysser mig på när vi ska sova. Sättet han lirkar av sig sina vita Calvin Klein-kalsonger på, sättet han ser på mig. Hans sätt att vara får mig att känna mig så lugn, så trygg och så uppskattad.

Men om han sårar mig kommer jag nog att gå sönder i tusentals små bitar