Stockholm skies

”Du gör det mycket svårare än vad det egentligen är” skrek han så högt att det ekade mellan husväggarna. Jag mest försökte få mina vinskakiga ben att stå rakt och hålla balansen. Han hade satt sig ned på knä. Det lät som att han grät. Jag gick fram, satte mig intill honom. La armarna om honom. Han lyfte nacken. Hans läppar trevade efter mina och vi möttes i en kyss. Bland snöflingor som faller från den blekgrå decemberhimlen och tjocka vinterkläder blev vi ett. Och bland snöflingor och tjocka vinterkläder så känns livet så himla enkelt. Det är inte svårt då. Då spelar varken olika framtidsdrömmar eller en kyss med en annan person som inte var han någon roll. Det mynnar ut i intet.

26 januari 2016 00:03

Klockan slår tolv. Du plockas upp ur minnet. Vet inte om du någonsin varit så närvarande som nu. Din röst ebbar ut i vad som känns som tystnad. Men jag kan ha fel. Vad vet jag. Med mina läppar som söker tröst och dina händer som lovar om just det. Tappar jag lite balansen och faller i vad som känns som en avgrund. Men kvar står du och tittar ned. Snälla lyft mig. Igen.

Låtsas som det regnar

Regntunga skyar och löv som blåser in över balkongen. Luften är tung och kvav, åskan liksom hänger där i luften. Innanför fönstret sitter jag, skriver på min tredje uppsats och varvar kaffe med vatten. Äter mandarin och vandrar av och an i lägenheten. Pillar på myggbett på de lite solbrända benen och flätar otåligt håret. Den rastlöshet som bosatt sig i mig vägrar ge sig av, den ligger latent i kroppen och vaknar av minsta lilla rörelse.  Går upp kl 6, tvättar en maskin, handtvättar en annan, diskar, kokar ägg, hänger tvätten, äter yoghurt och skriver klart en uppsats. Allt inom loppet av en timme eller två.