Ville göra dig för kicken

Vaknar svettig kl 4.53 av en mardröm. För ibland kommer det dagar då tankarna skjuter åt alla håll och kanter. Dagar då allt ömmar och värker, då hela kroppen vibrerar rastlöst. Häller i mig nescafé och sätter på fläkten i vardagsrummet på högsta fart. Trycker i mig rostmackor med marmelad och smör. Försöker städa i min lilla garderob. Springer till gymmet. Halsar kaffe på Starbucks. Finner ingen ro, någonstans. Är överallt. Tankar över hela lägenheten medan koncentrationen ligger på noll.

Backa

Så sitter man på Starbucks i Indien och skriver rapporter till skolan på löpande band, tränar fyra dagar i veckan och spenderar resten av tiden på praktik. Äter mest vegetariskt och dricker knappt någon alkohol. Vem den här personen än är just nu så mår hon väldigt bra av att vara här och leva såhär. Livet är balanserat och på väg upp igen. Hon är balanserad och på väg upp igen. Jag är balanserad och på väg upp igen. Även om livet inte kommer vara såhär i Stockholm när jag kommer hem igen och även om detta bara är tillfälligt så mår jag väldigt bra just nu. Och jag tror att jag behöver precis det här just nu. En distans till Stockholm, till livet där och människorna där. En distans till den personen jag blev. För plötsligt känns det som att jag är jag igen och som att jag åter är hemma.

Stockholm skies

”Antingen kommer jag stänga av helt och hållet, dra till med en lögn om att allt är bra och le eller så kommer jag bli känslosam och börja gråta” sa jag. ”Precis så är det för mig med” svarade hon.

04:00 AM, det vibrerar i min ficka, undrar vem

Så du skaffade långt hår och flyttade med din nya tjej till ett annat land. Jag mest satt på golvet i Indien, drack nescafé och skrattade medan lägenheten släcktes av ett strömavbrott. Skrattade tills tårarna rann nedför mina kinder. Skrattade tills de tog slut. Vet inte vad som är sjukast, att du skrivit på ett lägenhetskontrakt med din nya kärlek eller att jag inte ens minns hur det är att vara kär i någon som du. Vill inte att du ska tro att jag är intresserad av vad du gör eller vart du befinner dig, för det gör jag inte, är jag inte. Det sköter alla andra åt mig istället. Och det kanske är bäst så.

Du var ingen speciell, men jag gjorde dig

Ibland handlar det bara om att våga. Ganska ofta handlar det bara om att våga faktiskt. Våga chansa, våga testa, våga försöka, våga misslyckas. Våga, våga, våga. Våga. Men det är ju så läskigt att våga, för man vet ju aldrig hur det blir. Hur det kommer att sluta. Samtidigt är nog just den viktigaste lärdomen i livet att man måste våga. Man måste våga chansa ibland och man måste våga misslyckas ibland, för hur ska man annars lära sig? Hur ska man annars utvecklas som person om man inte vågar? Men det läskigaste är ju ändå just det, att våga.

Jag förundras över att min hud håller samman

Jag vill berätta för er om Indien. Jag vill inte berätta om Indien i termer av fattigdom, utsatthet, utbredd prostitution, korruption, död, svält, smutsiga gator och grumligt vatten. Nej, jag vill berätta för er om den verkliga bilden av Indien. Jag vill berätta om gästfriheten, värmen, glädjen, de inspirerande människorna som kämpar varje dag för deras och andras lika rättigheter. Jag vill berätta om alla de olika organisationerna som arbetar med empowerment av kvinnor, som kämpar för flickors rätt till utbildning. Även om det springer hemlösa, loppbitna hundar på gatorna och även om antalet bordeller i Red light district inte går att räkna på mina två händer så vill jag ändå berätta för er om den fina och kärleksfulla bilden av Indien som jag lärt känna under mina 3 snart 4 veckor här, för den översköljer den fula och sargade flera gånger om. Den vinner alltid.

Vårens första dag

Det är så läskigt när man inser att man inte längre har något att gömma sig bakom. Inget skydd, alls. Här är jag tvungen att tänka, leva, acceptera, bli arg, sakna, våndas, hata, älska. Här är jag tvungen att känna så fruktansvärt mycket hela hela tiden. Det tär och tar, men jag klarar mig. Jag vill tro att jag växer av det. Att det tvingar mig att ta itu med känslor som jag kanske tidigare tryckt undan och försökt ignorera. Det är så mycket lättare att andas här i Indien. Luften känns tunnare och inte lika tyngande hela tiden, trots det faktum att den är mer avgasfylld än den där hemma.

Kom ihåg mig då

Indien är varmt, mäniskotätt och jävligt surrealistiskt. Har aldrig tidigare varit i ett land där kontrasterna och skillnaderna är så påtagliga som här. Indien är allt eller inget, på eller av. Begreppet ”lagom” saknar helt definition här. Och det känns.. Ja, det känns. Min ena praktik gör jag hos en organisation som arbetar med och för kvinnor som arbetar som sexarbetare. Organisationen stöttar kvinnorna i deras arbete och försöker underlätta för dem med barnpassning, regelbundna HIV-test mm. Den första veckan hos organisationen kan nog inte beskrivas på annat sätt än omtumlande. Hela mitt liv har jag hört så mycket om fattigdom, prostitution, utsatthet och våld. Men då har jag hört eller läst om det på håll. Nu är jag mitt uppe i det. Har hälsat på flertalet kvinnor under veckans gång som arbetar som boardmembers i organisationen samtidigt som de är aktiva sexarbetare. En annan kvinna arbetar med barnen där och hon är också fd sexarbetare som blivit HIV-positiv. Man känner sig så liten här. Som en liten liten prick i en stor grushög.

Men du var ju det där snedsteget som jag aldrig fick ta

Och jag tänker att det kanske ska vara precis så. Det kanske ska få kännas som elektricitet som går genom kroppen likt en stöt varje gång han ser på mig. Och det kanske ska kännas i hjärta, hjärna, ben och mage att han står nära. Kanske i hela jävla människokroppen ska det få kännas att han står cirka två meter ifrån. Det kanske ska få det. Det kanske måste det. Och kanske men bara kanske ska jag låta mig själv bli okej med det. För kanske men bara kanske så måste jag våga det.

Men så tänker man på att du och jag är några helt andra nu

Så sitter man på en madrass på golvet i Indien och söker på hennes namn. Det dyker upp bilder på henne och på dig och ni solar och badar och lever livet. Det slår en som en känga rakt i magen. Så sitter man där på sin tunna madrass på golvet i Indien och bara känner så mycket att det ännu en gång känns som att kroppen ska explodera. Kippar efter luft medan klockan slår 1 och tänker på allt annat än just nu. För just nu gör så fruktansvärt jävla ont så det känns som att huden när som helst ska brista. Men så tänker man på att du och jag är några helt andra nu och att din famn ändå inte skulle kännas som förut, för den är ju någon annans nu och inte längre min att kalla hemma