Det är fortsättningen på något som aldrig väcktes till liv, fortsättningen på något som aldrig fick chansen att bli stort

Vi hade fått varsin starköl som vi smuttade på. Den smakade beskt och starkt, men vi drack den ändå. Det var ju nyårsafton. Under gatlyktans sken mötte vi honom. Han log när han såg oss, kastade med den långa luggen, sådär som han alltid gjorde. Vi började prata, skratta och delade på de två burkarna öl vi haft med oss. Snön föll likt stora tussar från himlen och bäddade in sig i våra hår, i våra kläder. Smälte till slut på våra kinder. Han såg på mig på ett sätt som ingen tidigare hade gjort. Det var en blick blandat av värme och nyfikenhet, av glädje och av vad jag idag skulle definiera som kärlek. Mitt då 16-åriga jag hade aldrig trott att någon skulle se på mig så. Men han gjorde det. Där under gatlyktans sken, i 120 sängen några månader senare och utanför Gröna Lund hösten därpå. Alltid samma varma blick som fick mig att vackla. Han var den första som fick mig tappa balansen och den första som gav mig känslan av sockerdricka i blodet. Han var den första som jag grät över och den första som jag hörde av mig till när jag hade druckit för mycket. Han var min första kärlek.

”Tror ni att man bär med sig sin första kärlek hela livet?” frågade jag. Men jag tror att jag redan visste svaret.

Vändpunkter

Min största bedrift år 2015 har varit att jag aldrig gett upp. Jag har kämpat som aldrig förr det här året. Visst har jag visat mig svag, visst har jag tvivlat, visst har jag gråtit. Visst har jag fått skrapa upp resterna av mig själv från gatan ett flertal gånger och visst har jag förlitat mig alldeles för mycket på mina nära och kära. Men jag har aldrig gett upp. Aldrig någonsin. Jag har nog aldrig varit så produktiv som under här året, aldrig tidigare så envis och aldrig tidigare så målmedveten. Jag vet vad jag vill och jag vet vart jag ska. Jag vet vad jag förtjänar, jag vet vad jag är värd. Ingen kan tala om för mig vem jag är eller hur lite jag är värd. För jag vet redan det. De senaste halvåret har många nya människor gjort entré i mitt liv. Vissa har varit så himla fina, så himla stöttande och bara bäst helt enkelt medan andra har dragit ned mig i avgrunden ett flertal gånger. Vissa människor har försökt tala om för mig hur lite jag är värd. De har sagt att jag inte är värd något alls och behandlat mig därefter.Jag är så jävla trött på dem. Så fruktansvärt jävla trött. Men jag lämnar ingen plats åt dem i mitt liv, ingen plats som de kan fylla med sitt skit. För de förtjänar inte det. Framför allt, jag förtjänar inte det. Jag vet ju att jag är en målmedveten ung kvinna, med höga framtidsambitioner, som har ett gott hjärta och som vill väl. Jag är rolig och karismatisk. Jag vet ju det.

Jag tror på att arbetar man hårt så kommer man långt, att utbildning leder till oändliga möjligheter och så tror jag på karma. Behandlar du andra väl så kommer du bli behandlad på samma sätt, åtminstone i det långa loppet. Jag tror på kärlek och jag tror på att vänner är bland det bästa du kan ha i livet. Den senaste tiden har varit väldigt mörk. Det har hänt mycket saker som färgat tillvaron för dels mig men även andra i min närhet. Ändå så ser jag ljust på framtiden. Jag tror att 2016 kommer att bidra med en personlighetsutveckling, med mycket kunskap och många nya erfarenheter. Jag tror att sommaren 2016 ärligt talat kommer bli den bästa någonsin och jag hoppas (och vågar nästan tro) att jag kommer våga bli kär igen.

 

Letar i väskan efter mod

Du sprang framför mig nedför trappan. Sträckte ut din hand som du fångade min med. Några trappsteg ned vände du dig om, tryckte ditt ansikte mot mitt och kysste mig. Det var som taget ur en film. En sådan där klyschig kärleksfilm där man vet redan i början att de som spelar huvudrollerna kommer att bli så lyckligt förälskade i varandra. Att de kommer leva sina fortsatta liv tillsammans. Men vi lever ju inte i en film. Och att din blick fortfarande får mig att tappa balansen spelar egentligen ingen större roll. Inte heller minnet av dina armar omkring mig.

Själv och tillsammans

Höga klackar och ett bord fyllt av drinkar. Vi är på en nattklubb i Londons innerstad. Dunkande musik och klungor av människor som dansar. Mina vänner ler, kastar med håren och skrattar. Kanske pratar de med någon de precis träffat, eller så rör de sig till musiken. Jag vet inte. För jag är inte där. Jag är ju inte där. I klungan står jag, omgiven av människor jag nyss träffat, men även vänner jag känt i flera år. Men jag är inte där. Jag är fortfarande kvar hemma i Stockholm, i hans lägenhet i Huvudsta. Jag sitter fortfarande på hans säng och torkar tårar från kinderna. Försöker samla ihop de trubbiga delarna av mig själv som han nyss slängde ut över hela lägenhetsgolvet. De trubbiga delarna av mig som satt ihop innan han sa att han inte längre kunde vara min. Där sitter jag fortfarande. Plötsligt hamnar min ena vän i knät på en kille hon inte känner. Jag reagerar instinktivt. Går fram och frågar hur hon mår. Vi lämnar dansgolvet och går till toaletterna. Jag har druckit flera drinkar men känner inte av en enda. Det är bara som att jag sover och som att jag aldrig ska vakna igen. Tumult uppstår. Vi får leta taxis och försöker samla ihop gänget. Väl i taxibilen har jag bråkat med en av mina finaste, hon sitter och gråter intill. Jag sitter i mitten och vet att det borde kännas jobbigt, att jag också borde vara ledsen men känner ingenting. Det går dagar, till och med veckor. Men jag känner ingenting. Någon gång under försommaren kom känslorna tillbaka. Då började jag känna igen.

Faded

Ibland tänker jag att jag vill arbeta med att skriva. Att det skulle vara så fantastiskt att få livnära mig på det som jag faktiskt älskar att göra. Sedan slås jag av tanken att jag är fortfarande lite för rädd för att våga chansa. Att jag fortfarande är lite för feg och lite för realistisk. Men jag tänker samtidigt att det ena inte behöver utesluta det andra. Kanske kommer det en dag när jag kan kombinera min skrivning med min utbildning som socionom. Det hade varit så fantastiskt.

Bara dårar rusar in

Du ligger naken och skruvar på dig i sängen.
Täcket vilar över din beniga höft.
Du sneglar på klockan och ber 00:24 om lite överseende,
om lite jävla tålamod

Men när du var med mig, musiken slutade aldrig

Det har snöat non-stop i flera dagar nu. Jag mest varvar kaffe och te, prickar av punkter på mina milslånga listor och är nära till gråt flera gånger om dagen. Det bor något så sjukt spännande men samtidigt skrämmande i tanken att jag flyttar till Indien i nästa vecka. Att jag lämnar min vardag här i Sverige för en helt annan i Pune. De två kommande veckorna handlar därför mycket om att samla ihop mig och säga hejdå till vänner och familj. Göra klart mina sista skolarbeten för fjärde terminen och packa resväskan som fortfarande ekar tomt.

I can be somebody

2015 var året då jag gick sönder. I miljontals små bitar sprack jag, delades jag itu. De senaste månaderna har handlat om att försöka samla ihop mig själv igen och bli hel. Det är lättare sagt än gjort, än har jag inte lyckats. Jag är fortfarande ganska trasig. 2015 var året då jag lärde mig mer om mig själv, året då jag lärde mig stå på egna ben. Även året då jag lärde mig att, att kunna visa sig svag är en styrka i sig. Det har varit ett omvälvande år med flera stora förändringar. Förändringar som präglat mig och mitt liv. Någonstans måste jag acceptera att det är så, för jag tror inte riktigt att jag har det. Istället så flyr jag. Tankarna skenar, jag lever i en värld långt långt bort. Rymmer från verkligheten, rymmer från ansvar. Rymmer från mig själv.

Idag är det första januari 2016. Ett nytt år ligger framför mig. Ett nytt år med alla förutsättningar för att kunna åstadkomma fantastiska saker, umgås med nära och kära och ta hand om mig själv. Så jag tänker att jag måste ta den chansen. 2016, please be gentle.