Running out

8e maj 2015 22:56

Jag vill skrika mig hes. Vill slå på stolar,  slå i väggar, slå på bord. Vill sparkas och slåss. Men börjar känna att det kanske bara är att ge upp. Varför slåss när ingen slår tillbaka? Varför skrika lungorna ur sig när ingen är beredd att offra detsamma? Det är bara jag i det här. Du verkar redan vara på väg härifrån. Du verkar redan ha gett upp.

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Ett virrvarr av känslor, av tumult, av drama, av livet. Det är vad som sammanfattar det här året ganska bra. Livet har varit allt och inget, på och av. Livet har varit allt. Jag har gråtit, jag har skrattat. Jag har våndats och saknat, älskat och förlorat. Men främst, kanske mest av allt, har jag vuxit. Vuxit i mig själv, vuxit som person. Vuxit i den här världen och i rollen som mig. Som Tove.  Visst har jag druckit alldeles för mycket, spenderat alldeles för mycket pengar och gjort en del otroligt dumma saker. Men jag har också klarat av att hålla tillvaron i balans. Jag har klarat av skolan, klarat av jobbet, träffat så många nya fina människor och jag har sagt ja till saker som jag förr aldrig skulle vågat tacka ja till. Och det bor något så kittlande och fint i just det, att våga säga ja när man egentligen inte vågar just det. Tänk hur mycket kul jag haft just tack vare det.

Om mindre än en månad lämnar jag Sverige för att bo och praktisera i Indien i tre månader. Jag vill nästan skratta när jag tänker på det. Det är så pirrigt och läskigt på samma gång och så olikt allt annat jag tidigare gjort. Men det kommer bli så bra, jag känner det på mig. Vet ni? Jag behöver det. 2015 blev kanske aldrig mitt år. Men det är okej, det får vara så. Ibland måste man klara av sådana år också. Tack 2015 för att du fick mig att inse att jag är så mycket starkare än vad jag trodde. Nu håller vi tummarna för att 2016 kommer att behandla oss väl. Och gör det inte det så klarar vi det ändå.

Alla människor är värda lite gnistor och sprak ibland

Vi gick längs kajen i Gamla stan, vi som känt varandra i så många år nu. Vi som kan prata om allt. Du vet, vi. Så plötsligt kommer vi in på kärlek. ”Jag vill bara bli kär” säger du. Så fruktansvärt självklart känns det när du säger det. Så fruktansvärt genuint. Jag ler. Han som kör spårvagnen stannar hastigt. Jag trillar lite där jag står. ”Jag ville också det” svarar jag, ”men inte längre” fortsätter jag sedan. Då är det din tur att le. Sedan börjar vi diskutera attraktion. Jag försöker beskriva där genomborrande blicken som landade på mig i fredags. Den där genomborrande blicken som fick mig att vackla lite och nästan tappa balansen. Då ler du igen. Vi fortsätter att prata om hur sällan man möter en människa som får en att känna just den känslan, som får ens kropp att skälva lite. Ni vet, den där gnistan som uppstår när man står riktigt nära en människa som man är så sjukt attraherad av. Fast ibland måste man inte ens stå nära, ibland räcker det med blickar på avstånd. Ändå så sprakar det.

Heart is full

”Varför är det så läskigt att gå vidare?” sa jag. Frågan hängde i luften någon minut innan hon svarade. ”För att man är rädd att bli sårad igen” svarade hon sedan.

Naked as we came

sky, light, and grunge-bild

grunge, night, and alone-bild

love, kiss, and couple-bild

Bilder: weheartit.com

Dina fingrar snuddar vid min arm. Det skickar en stöt genom hela min kropp. Din blick vandrar längs min rygg, följer ryggradens krök upp till nacken. Den fastnar där. En rysning drar längs ryggraden där din blick nyss vilat. ”Jag klarar inte av det här längre” väser jag fram mellan sammanbitna tänder. Din blick säger att du är sårad, ditt kroppsspråk att du kommer dra dig undan vilken sekund som helst. ”Nej, men då skiter vi i det. Det är slut” säger du och vänder ryggen till. Du ska precis gå när jag bryter tystnaden och säger ”jag vill att du ska minnas mig som levande, som fri. Som tjejen du blev kär i”. Jag vet ju att det inte fungerar så. Jag vet ju att du kommer lämna om några sekunder och hata mig för att jag förstört allt. Du kommer att hata mig för att jag förstört det som brukade vara vi, oss. Jag vet att du kommer hata mig, det bara är så. Du fnyser och lämnar sedan rummet. ”Snälla ta hand om dig” vädjar jag ut i hallen. Du smäller igen dörren efter dig. Och jag? Jag faller ihop i en hög på golvet och gråter till tonerna av Lars Winnerbäck medan marken utanför fönstret färgas vit av snö.

Nu när du lärt mig vara mig

Du sitter i bilen utanför hans port. Väntar på att jag ska hoppa in och sätta mig. Jag messade dig för kanske en timme sedan. I panik skrev jag ”snälla, hämta mig nu. Är hos x. Kom så snabbt du kan”. Du slängde på dig kläder så fort du fick smset, sa till din mamma att du skulle hämta mig och sedan åkte du. Jag gråter hela vägen från Huvudsta tills vi stannar på min infart. En låt av Kent spelas på radion under tiden vi sitter i bilen, du sänker volymen när de första tonerna ljuder. Och jag älskar dig för det.

 

Stockholm är så jävla kallt

Det rök fortfarande om kaffet när jag tog en klunk. Värmen spred sig snabbt i kroppen. ”Jag har nog aldrig känt mig så hemma som jag gör nu” sa jag. Hon såg på mig med en varm blick. Jag fortsatte ”och det känns verkligen som att jag blivit mer öppen som person. Får man säga så om sig själv?”. Jag skrattade nervöst. ”Det tycker jag med” sa hon. ”Du vågar mycket mer nu. Du vågar ju säga ja till nya saker”. Jag log. Precis så kändes det. Precis så känns det. ”Ja” svarade jag, ”det gör jag faktiskt”.

Allt jag behöver nu är att hitta en annan du

Viskningar i natten, hesa och oformliga. Du värmer min kropp som skakar så. Dina händer trevar efter mina i mörkret. De letar sig in bland lager av kläder, stannar där, håller om. Dina läppar söker tröst, jag möter dem med mina. Men i mötet av våra läppar finns inget mer än just det, tröst. Tillfällig tröst. Och vi båda vet att, jag behöver hitta en annan du. En annan att söka tröst hos. Någon helt annan du.

Jag vet hur du ser ut i inga kläder

Kl slog 23.58 den sista dagen på året 2014. Ute på en altan på Värmdö stod en stor samling människor i olika åldrar. Bekanta, barndomsvänner och de allra närmaste stod alla tätt ihop och väntade förväntansfullt. De flesta var redan berusade, de hade kanske druckit i flera timmar. Andra frös i tunna klänningar eller strukna skjortor. Glasen med mousserande höjdes, en gemensam nedräkning tog fart. 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, 0. Kramar till höger och vänster. Hej 2015, hoppas du kommer behandla oss väl. Hoppas du kommer vara ett givande år. Så tog hela festen plats i villan igen. Dans, mer alkohol, nostalgimusik och en del minglande. Gamla vänner och nya vänner beblandades och vi skrattade tills taxin gjorde entré vid 5tiden på morgonen.

 

If we still exist

Där jag börjar och du slutar.
Där vi tar vid.Ta min hand och följ med bort, långt långt bort utan slut.
Där början mynnar ut i början om och om igen.
Där vi aldrig får se slutet.

28e augusti 2013 11:52