Bang my head

”Har du träffat någon ny?”. Jag rättar till mina jeans nere vid fotknölarna, lägger sedan det ena benet över det andra. ”Nej” svarar jag, ”det har jag inte”. Hennes blick vandrar över mitt ansikte. Jag känner att hon försöker läsa av mig, att hon försöker tolka mitt ansiktsuttryck. ”Okej” fortsätter hon sedan, ”vill du träffa någon?”. Jag ler. Skrattar lite tyst och svarar sedan ”nej, jag vill faktiskt inte det. Jag känner att jag vill satsa på mig nu. Jag vill göra det jag själv vill. Det kanske låter egoistiskt, men så är det”. Hon tittar på mig, mer direkt den här gången. ”Nej Tove, vet du, det låter som en väldigt bra idé tycker jag”. Sedan pratar vi om den skeva synen på ensamhet, på att vilja vara singel i ett samhälle där föreställningen om att alla eftersträvar en tvåsamhet genomsyrar, om att leva ensam med katter och den återkommande önskan om en bättre värld.

Not too young

snow, winter, and christmas-bild

Bild: weheartit.com

Så kom kylan till slut. Över en natt så var gatan täckt av frost igen. Jag mest pluggar, jobbar, festar, träffar vänner, dricker kaffe och skriver under nattetid. Hela livet blev om möjligt ännu stressigare efter beskedet om att jag lämnar Sverige den 17e januari. I helgen vankas första advent. Känns så sjukt att det redan gått 1 år, samtidigt som det här året kanske varit det mest händelserika någonsin. Det längsta men samtidigt det kortaste. Det sämsta samtidigt som det varit det allra bästa. 2015 blev året då allt vändes upp och ned. Vet inte hur många gånger jag sagt det till mina vänner. Men det är verkligen precis så.

Ibland är det som att någon drar undan mattan under ens fötter. Man dunsar ned i golvet, man skrapar sina bara knän. När man ligger där önskar man att man hade någon att beskylla, men ingen finns där. Det finns ingen alls att skylla på. Ser vänner falla till golvet. Liksom jag själv har de fallit ett par gånger det här året. Kanske inte lika djupt och kanske inte lika ofta, men de har fallit även dem. Alla är vi blåslagna lite här och var. Alla är vi trötta men också väldigt envisa. För vi ger aldrig upp. Vi ger aldrig upp.

För, jag ser mina finaste vänner som blir kära, som får nya jobb. Ser vänner som fortsätter sina liv, som vågar leva igen. Jag ser min mamma som kan andas lätt och orkar massor numera. Min pappa som fyllt 61 år gammal men som ändå renoverar badrummet på nedervåningen. Det är så himla underbart, så fantastiskt fint. Livet lämnar ingen oberörd.

Mama said

Sammanflätade fingrar i knät och rösten så skör att det låter som att den snart ska brytas av gråt. Hennes händer om ett anteckningsblock i knät, blicken fäst på mig. ”Det låter som att du kommit över honom” sa hon. Jag nickade. ”Ja” svarade jag sedan. ”Hur får allt det här dig att känna?” frågade hon sedan. ”Jag känner mig.. besviken” svarade jag. Hon log lite snett. ”Besviken. Be-sviken. Du känner dig sviken, Tove. Som att han svikit din tillit”. Utanför fönstret var himlen färgad blyertsgrå och i ett litet rum med fula inredningsdetaljer satt jag. Jag som en gång var så liten, så svag. Så skör.  Nu satt jag här med rak rygg framför en okänd människa och berättade om allt. Om han som lämnade mig, cancern som vilat i min mammas bröst, sorgen, ångesten, prestationskraven, den avsaknade matlusten och träningshetsen. Alla de saker som förätit mig under en längre tid. Mitt i all denna sorg, mitt i all denna ångest har jag vuxit mig så stark. Och det bor något så oerhört fantastiskt i den känslan.