Jag vill ha din ryggrad här, fäst den i mig

Trägolvet var hårt under min rygg. Men det gjorde inget. Jag minns dina slutna ögon, din fot som gungade i takt till musiken. ”Brinn pengar, brinn” sjöng Jocke Berg i de knastriga högtalarna. Oftast låg jag bara där intill dig. Iakttog ditt ansikte när det avslappnat tog sig an musiken. När du avslappnat försvann iväg. Ibland låg vi där i timmar. Köksgolvet blev som en annan värld, tiden där som något fantastiskt och imaginärt. Något utom denna värld. Under timmarna där fanns bara du, jag, musiken. Världen utanför höll liksom andan medan Jocke Berg sjöng om kärlek och jag förstod precis allt han sjöng fast jag inte ens fyllt 10 år. Men liggande på rygg på ett köksgolv med sin mamma förstår man precis allting. Då är det som att allt liksom ramlar på plats. Trägolvet var hårt under min rygg. Men det gjorde inget. För jag minns att jag tänkte att du såg så lycklig ut där intill mig, med händerna under huvudet och sluten blick. Och då spelade inget annat någon roll.

Utan dig alls

Du satt på golvet med mobilen i handen, blicken fäst på skärmen i din hand. Så började jag gråta. Först tyst och försiktigt, sedan både högt och intensivt. ”Jag klarar inte det här längre” viskade jag fram mellan tårarna. ”Du vill inte vara med mig längre. Du vill ens röra vid mig” fortsatte jag. Du skyndade dig upp på sängen, la dina armar om mig. Höll om så hårt du bara kunde. ”Jag vet” sa du sedan. Så satt vi bara där. Delade minnen och grät. Du sa att jag alltid skulle betyda så mycket för dig. Att du alltid skulle älska mig. Men att du, trots detta, inte längre var kär i mig. Jag minns att jag försökte trösta dig. Att jag sa något i stil med att, du förtjänade att vara lycklig. Att du förtjänade att få vara kär. Att du förtjänade något bättre än det här, något bättre än jag. Jag minns att jag frågade om det fanns någon annan. Om du hade träffat någon som inte var jag. Du förnekade det. Hur länge vi satt där på din säng vet jag inte, men jag minns att det var jag som plötsligt reste mig upp och sa att jag nu skulle få skjuts hem. Vi kramades för en sista gång i din hall och jag sa ”det här kanske är vårt sista hejdå”. Du påstod att det inte alls var det men att jag skulle ta hand om mig. Så gick jag för sista gången ut ur din lägenhet, för en sista gång ut genom porten och ut till bilen som väntade på mig där utanför. Jag hann bara öppna bildörren och sätta mig innan jag låg dubbelvikt över mig själv och grät. Grät för att vi som sa att vi alltid skulle älska varandra hade sagt hejdå och precis gjort slut. Grät för att du inte längre var kär i mig, för att du inte längre ville vara en del av mig.

Idag är det 6 månader sedan du sa att du inte längre ville vara min. Och jag tänker att, det här är sista gången jag skriver om dig här, för min egen skull. För vet du? Jag förtjänar så mycket bättre än det här. Jag förtjänar mycket bättre än att behöva ta att allt som hänt de senaste månaderna. Jag vet det nu. Så, hejdå. Du som brukade vara allt, hela mitt liv. Nu vet jag inte ens vem du är längre. Så, för en sista gång, hejdå. Hejdå.

The wolves

Show me love strömmar ur högtalarna på din byrå. Det är första gången vi träffas efter det att vi började prata men du håller min hand som att vi alltid känt varandra. Vi pratar om allt från svårigheter med att bestämma sig för en utbildning till familjesituation och de resor du gjort. Vi pratar i timmar. Det finns så mycket att säga när vi aldrig tidigare träffats, åtminstone inte såhär, i din minimala lägenhet som andas så mycket av dig . ”Hur kan jag inte ha träffat dig tidigare?” frågar du medan dina fingrar flätas samman med mina. ”Jag vet inte” säger jag, fastän det egentligen inte är sant. Vi har ju träffats, men det är så länge sedan nu. Det gör inget att du inte kommer ihåg. Sedan hittar dina läppar mina och Show me love fortsätter att gå på repeat i bakgrunden.

Do it again

Det kändes varken som ett slag i magen eller en känga i ansiktet. Varken som att tappa andan eller fotfästet. Det bara.. var, det bara är. Han har träffat en ny som inte är jag. Och jag är så stolt över mig själv. Så stolt över hur långt jag faktiskt kommit, över hur lite jag faktiskt bryr mig. Så stolt över vart jag står idag. Så stolt över att vetskapen om att hans händer kanske vilar på någon annans lår, att hans läppar möter någon annans och att han kanske håller om henne i denna exakta sekund inte berör mig, alls.
För här sitter jag, 22 år gammal, singel sedan snart 6 månader tillbaka och är så glad över min tillvaro, över mitt alldeles egna liv. Jag lever inte längre för någon annan, fattar inte beslut efter någon annans liv eller dess åsikter. Jag väljer mina egna hörnstenar i livet och bygger upp min tillvaro efter dessa. Jag äger min situation, mitt dagsläge. Och det är så fantastiskt. Känslan är något otroligt euforisk.

De senaste månaderna har kantats av ångest, en tumult av känslostorm och sorg. Jag har gråtit i duschen, skrivit långa texter om hur ledsen jag varit, druckit för att bedöva de skrikande känslorna inombords, sovit alldeles för lite och gått den snåriga stigen till Korsmosjön hundratals gånger i ett försök att skingra tankarna. Jag har varit så destruktiv mot mig själv. Jag har varit så himla ledsen, så himla skör. Men de senaste månaderna har också inneburit skratt, glädjetårar, massa kärlek från familj och vänner, känslan av eufori, dans, alldeles för sena nätter och tidiga mornar, fest, nya vänner, flirtar, gemenskap och ärlighet. De senaste månaderna har varit de roligaste i hela mitt liv, utan överdrift. Jag har aldrig tidigare haft så himla kul, aldrig tidigare uppskattat livet så mycket som jag gjort den senaste tiden och som jag gör nu, idag.

Jag tror, med handen på hjärtat, att jag aldrig hade varit här idag om jag inte hade blivit lämnad för 6 månader sedan. Jag hade aldrig vågat det. För saken är den, när man blir lämnad eller när man själv väljer att lämna, när man bryter upp från ett mönster eller en rutin så tvingas man att försöka hitta nya vägar att gå. Och det är så fruktansvärt skrämmande. Man känner sig så liten, så skör den första tiden. Men efter ett tag känns det inte lika skräckinjagande längre, tro mig. Dock kommer det fortfarande dagar då jag känner mig vilsen, då jag vill tillbaka till mina gamla rutiner, men det går över så snabbt, det är aldrig särskilt långvarigt. Och ganska snabbt känner jag mig hemma igen.

De senaste månaderna har jag vuxit så mycket som person, för aldrig tidigare har jag känt mig så mycket som mig själv som jag gör nu. Jag vet vad jag vill, jag vet vart jag ska, jag vet vad jag tycker, jag vet vart jag står. Jag vet helt enkelt. Och vet ni? Jag älskar det. Jag vågar chansa, jag vågar tro och det är så jävla fantastiskt.

Tack alla som stått vid min sida de senaste månaderna. Ni som plockat upp mig från golvet inne på Värmdö Golfklubb när jag druckit för mycket, ni som hämtat upp mig när jag behövt skjuts hem mitt i natten och ni som sagt att jag är så jävla bra fastän jag själv tänkt motsatsen. Jag vill bara säga tack tack tack. Hundra tusen tack. Tack.

 

 

Om inte om vore

Jag vet ju att det är så fel, att det är så dumt, men ändå fortsätter jag att halsa kaffe på tom mage. Ändå så sover jag knappt 5 timmar per natt och ändå så läser jag aldrig de där böckerna jag egentligen redan borde ha läst. Jag kommer helt slut till jobbet efter att knappt ha sovit något, jag bär kläderna från dagen innan och jag äter dåligt. Gång på gång gör jag samma misstag, gör jag samma fel. Jag vet ju det. Jag är så väl medveten, tro mig. Men ändå så fortsätter jag att ta den där sista drinken som jag egentligen inte behöver, ändå så lägger jag så onödigt mycket pengar på mat och ändå så skrattar jag mig hes på en klubb inne i stan fastän jag egentligen borde sova vid det laget.