Runnin’

Så kommer det dagar då jag inte kommer upp ur sängen. Ligger kvar och stirrar i väggen, stirrar i taket. Det är som att en tung, grå massa tynger, nästan kväver mig i 120 sängen. Det är som att jag inte längre kan andas, inte längre kan röra mig. Så jag ligger där i nästan 3 dagar. Försöker andas, försöker röra på svaga muskler och leder. Till slut kan jag sätta mig upp. Till slut kan jag fungera som vanligt igen. Tankarna skingras och jag andas återigen utan problem. Allt det här är så olikt det liv jag levt de senaste snart 5 åren. Allt är så nytt, så ovant. Lovar mig själv att jag måste försöka hitta lite mer struktur, försöka låta mig själv andas lite mer. Men det är ju som vanligt lättare sagt än gjort.

Babe, there is something tragic about you. Something magic about you

Den där krispiga höstkylan letar sin in innanför lager av kläder och begraver sig långt där inom. Lägger sig för att vila mellan lungor och hjärta. Den bor numera där. Pluggångest och alldeles för mycket kaffe varvas med timmar utomhus. Går till vattnet, i skogen, vid vägen. Gå gå gå. Hög musik i öronen och en vindtät jacka på. Fortsätt bara att gå gå gå. Dricker alldeles för många drinkar en fredag i september och skriver pinsamma saker till fel personer. Somnar på finaste vännens säng och sover i polotröja, kjol och strumpor hela natten. Vaknar och skrattar. Precis i den stunden är livet så himla enkelt, så himla sockervaddslätt. Att i nästa stund sitta och snegla på telefonen för att han inte hör av sig är en helt annan historia. Det är allt annat än enkelt.

När det blåser på månen

”Du har alltid vetat vad du vill” sa hon. Jag såg på henne med trött blick. Hon fortsatte ”och du har alltid vetat vad du tycker, vetat vart du står. Du har alltid vetat vem du är, Tove. Det är verkligen till din fördel”.

Lär mig om

Han tittar på mig som att jag skulle vara gjord av något fantastiskt och exklusivt. Det liksom händer något med hans blick när den landar på mitt ansikte. ”Tycker du att det är jobbigt när jag tittar på dig?” frågade han när vi låg i hans soffa. ”Nej” svarade jag sanningsenligt. I samma stund förstod jag att det här, det här ögonblicket kommer etsa sig fast i mig. Men det får lov att vara så, även om vi bara är vi, varken mer eller mindre än oss själva. Det räcker för mig.

We can beat them, just for one day

Och plötsligt snurrar jorden så fort igen. Jag mest dricker litervis med kaffe och försöker ta del av föreläsningar i utredningsmetodik samtidigt som jag bestämt mig för att göra min vfu utomlands. Hjärtat slår i 180. Tankarna hinner liksom inte med i kaoset, för de är utspridda över hela jäkla Stockholm i rådande stund. Åker tunnelbanan mellan Slussen och Odenplan, jobbar och sover alldeles för lite. Är så rädd för att fastna här.

Ingen annan rör mig som du

Det var som att någon vände livet upp och ned för några månader sedan. För plötsligt var fram bak och upp ned. För plötsligt var inget bestående eller konstant, utan istället rörligt och överallt. Så kom september med höstlöv och regn. Lika oförutsägbart och skrämmande som tidigare månader. Och jag vet inte hur man gör det här. Jag vet inte hur man lever det här livet.