The girl you lost to cocaine

Det är slutet av juli. Sommaren lyser med sin frånvaro. Jag dansar berusad på en klubb med främmande människor. Dricker alldeles för många drinkar och bokstavligen ramlar ut från stället vi varit på. I ett gatuhörn byts de höga klackskorna ut mot ett par ballerina  och några minuter senare hamnar vi mitt i ett slagsmål mellan två killar. De flyger på varandra och rullar på varandra ut över ett övergångsställe. Det är blod överallt. Den ena killen smiter, den andras näsa blöder ymnigt. Hans flickvän hamnar i chock och hyperventilerar högt. Vi hjälper dem och ramlar sedan gatan ned. Nattmat och första morgonbussen hem. Det är slutet av juli. Sommaren lyser med sin frånvaro.

Och inte en enda gång tänker jag på dig.

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Vi satt på min säng. Du la handen på mitt lår och lät den ligga där. Du sökte sedan min blick och sa viskande att livet var något enkelt. Min blick föll ned på din hand som fortfarande vilade på mitt lår. Jag trodde dig inte. Jag trodde dig aldrig när du sa det. Sakta tog jag tag i din hand, flyttade den från mitt lår till sängen där vi satt. La ned den på det blommiga överkastet. Du slog ned blicken i golvet. Jag kände hur du gav upp. Du reste dig långsamt, sökte ännu en gång min blick och när jag inte besvarade den så gick du. Värmen från din hand vilade fortfarande på mitt lår när jag hörde att du slog igen ytterdörren efter dig.

Big girls cry when their hearts are breaking

Och visst känns det i hjärtat ibland att du är borta. Men jag börjar sakteligen acceptera att det är så. Du var så mycket, nästintill allt. Plötsligt ska du inte finnas. Det måste få lämna sina spår. Du måste få lämna dina spår. Jag måste bara bli hundra procent okej med det. En dag blir jag det, det vet jag. Men ditt namn rör fortfarande upp något inom mig och jag har så svårt att svälja den ilskan det väcker till liv. Så svårt att hantera det. Men jag antar att tiden läker även de såren.

Swim good

Jag kippar efter andan när ditt namn dyker upp på min mobilskärm. Det känns som ett slag i magen. Ett oväntat slag rakt i buken som gör att jag tappar andan. Det är som att jag tappar all stabilitet och balans som jag byggt upp under de senaste månaderna. Du raserar den totalt med ett simpelt ”Hej, hur är det?”. Och du förstår det nog inte ens. Du har aldrig förstått hur du påverkar mig. Aldrig någonsin. Och kanske allra minst nu. Jag sitter kvar med mobilen i handen, stirrar på ditt namn. Jag stirrar säkert på det i flera minuter utan att våga känna efter. Jag kan inte känna mer nu, det orkar jag inte. Stänger av. Någonstans kan jag inte komma ifrån tanken om hur egoistisk du är som gör såhär mot mig.

Darling hold my hand. Come on and hold my hand

Ett stort öppet sår löper längs din högra sida. Det skiftar i lila och rött. Jag ser hur ont det gör när jag hjälper dig att byta plåster. Du grinar illa. Inte jättetydligt, men jag ser att din min är sammanbiten och att du försöker gömma smärtan när jag fäster det stora plåstret mot den öppna huden. Du vill inte att jag ska se. Du vill inte att någon ska se. Du biter ihop. Du biter alltid ihop. Numera är det nog det enda du gör. Du försöker hålla skenet uppe, försöker visa dig stark. Men älskade mamma. Älskade, fina mamma, vi vet redan att du är stark. Att du klarar av det här. Vi vet det. Vi känner dig. Vi vet att du förmodligen är starkast och mest envis av oss alla. Vissa dagar går du dock med armen ovanför huvudet för att du säger att det gör mindre ont då. Ibland tittar du på mig och säger sammanbitet ”idag gör det ont, Tove”. Eller ”idag är jag trött, Tove”. Med samma lugna tonläge som när du brukade läsa godnatt-sagor för mig. Med den lugna mamma-rösten. Och jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna.