Hela livet var ett disco

Om precis två veckor har jag deadline på det sista arbetet för terminen. Två ynka veckor. Alltså. Det är bara att bita ihop nu, bara att vara stark. Men det är inte så bara, inte efter den här terminen. Då känns det så himla överväldigande och omöjligt att jag vill lägga mig ned på marken och gråta. Får tvinga mig själv att ens gå upp ur sängen på morgonen. Tänker som ett mantra ”sista arbetet, sista arbetet” men det hjälper knappt längre. Men jag försöker verkligen, tro mig. Är helt slut både fysiskt och psykiskt. Glömmer viktiga datum, viktiga saker jag måste göra, blandar ihop dagar och känner mig vimmelkantig. Känner mig inte hemma i mitt huvud längre. Känns som att jag försvunnit, som att Tove tagit semester. Att jag just nu är någon annan som går runt och låtsas vara henne. Fan.

We found each other in the dark

Älskade, fina mamma.

Om du visste hur ont det gör i mig att se dig orolig för framtiden, för vad läkarna ska säga och vad som ska hända härnäst. Om du visste hur ont det gör i mig att se dig sjuk. Om du bara visste hur ont det gör i mig att se dig nu. Men jag säger inget. Jag håller det inom mig. Jag ler istället för att gråta och peppar dig så mycket jag bara kan. Säger att allt kommer att bli bra och försöker övertyga dig om att du är på bättringsvägen nu. Genom att göra det övertygar jag även mig själv. Men vissa dagar säger du inte så mycket och jag märker att det äter dig inifrån. Att det gnager och skaver, att du vill ömsa skinn om än för en stund. Och jag kan ju inte förstå hur det känns, nästan ingen kan det, men jag förstår någonstans att det måste tära på dig. Att det måste vara väldigt svårt att hålla humöret uppe och att du verkligen försöker. Älskade, fina mamma. Du är så stark. Du kommer säkert aldrig själv inse hur stark du faktiskt är. Hur stark du faktiskt varit under de senaste månaderna. Men det är du. Och det kommer du vara, för det ligger i din natur. Det bor inom dig. Har säkert alltid gjort det och kommer säkert alltid göra det.

Vi ska klara av det här. Tillsammans. Fuck cancer.

Hold my hand

Solen har skinit i flera dagar nu. Det känns verkligen som vår på riktigt. Jag mest dricker kaffe med vänner, spenderar så mycket tid utanför huset som jag bara kan. Det får det hela att kännas lite lättare, åtminstone i någon timme eller två. Sedan shoppar jag alldeles för mycket. Vill allra helst köpa allt jag ser. Det får allt annat att kännas långt bort, som att det nästan inte var en del av mitt liv utan någon helt annans. Jag lyckas ännu en gång glömma för stunden. Försöker planera in saker att göra den närmaste tiden, så att jag inte ska hinna tänka så mycket. Men ändå är han den sista jag tänker på när jag ska somna på kvällen och den första jag tänker på när jag vaknar. Jag saknar honom så det gör ont. Hans röst, hans hår, hans kyssar och hans skämt. Jag saknar när han brukade ställa sig bakom mig och krama mig länge, hur han kunde få mig att må så fruktansvärt bra trots att jag egentligen var stressad eller hade mycket att tänka på. Saknar hans fingrar sammanflätade med mina, saknar att möta honom i Slussen, T-centralen, på mitt jobb. Saknar allt med honom. Minsta lilla fiber av hans kropp, av honom. Samtidigt vet jag att, jag kan inte göra något. Jag kan inte påverka den här situationen. Han vet vad jag vill och där tar det stopp. I det här är jag hjälplös, saknar jag makten att avgöra och det ända jag kan göra är att fortsätta leva, för det går inte att bara lägga sig ned och ge upp fastän jag så gärna vill. Jag måste överleva. Jag måste klara det här. Ingen vet vad framtiden kommer att visa. Och även om jag önskar med hela mitt hjärta att hans känslor ska komma tillbaka, att han ska bli kär i mig igen så är det inget jag kan påverka. Utan allt jag kan göra är att klara av vardagen och överleva.

It’s not the fall that hurts the most, it’s when you hit the ground

Vissa dagar tar det bara stopp. Då fungerar det inte alls. Jag fungerar inte alls. Men andra dagar lyckas jag hålla mig samman. Jag lyckas skratta, le, träffa vänner utan att börja gråta. Jag lyckas jobba, plugga. Jag lyckas vara en hel människa igen. Men så kommer stunder, då jag inte lyckas hålla ihop mig själv längre. Gråter hela vägen från Slussen till Ålstäket. Hulkar och kommer på mig själv med att ställa till en scen. Det går bara inte. Efter 1 eller 2 öl fungerar jag inte. Längtar efter den varma trygga famnen och lugnande, viskande ord i håret. Längtar efter kyssar som säger att allt kommer att bli bra igen och händer som visar saknad. Men det kommer aldrig. Mardrömsbubblan spräcks aldrig och så sitter jag där, ensam och hulkandes på en Värmdöbuss hem till ingenting. Och allt som jag brukade ha, han som jag brukade ha, finns inte längre. Och jag har ingen att kalla min

You’re gonna loose me now

Dem spelar en låt du älskar på radion. För kanske sex veckor sedan  spelade du upp den för mig på min telefon och sa ”lyssna vilken skön låt! Gillar du den? Ska jag lägga in den på din lista på spotify?” och jag sa ”ja, gärna” och så gjorde du det. Dem spelar den där låten du älskar på radion och jag hamnar som i trans. Står och stirrar rakt ut i tomma intet och känner hur benen viker sig under mig. Jag nästan ramlar in i duschen. Duschar länge och försöker skölja bort tankarna ur huvudet, ur kroppen, ur mig. Snälla bara rinn av mig.Om några timmar ska jag åka och jobba. Förstår inte hur det är meningen att jag ska överleva det här.