du

De säger att tiden läker alla sår, att om ett tag kommer det kännas lättare. Men mitt hjärta värker 24 timmar om dygnet och tårarna slutar nästan aldrig rinna. Hur gör man när personen man älskat i nästan 4,5 års tid inte längre vill vara en del av ens liv? När han säger att han inte längre har samma känslor? Hjärtat brister och man går sönder i tusentals små bitar. Man ligger i fosterställning i sängen och stirrar på en vit dataskärm i flera timmar. Man tappar fotfästet och man faller. Gång på gång på gång. Hopplösheten sväljer en hel. Spottar ut ett rensat skelett när det är färdigt. Hur överlever man någon, när det är denne någon som tidigare hjälpt en att överleva?

24 mars

Det är som att få ett hårt slag rakt i ansiktet. Som att gå in i en vägg. Som att tappa fotfästet och falla handlöst till golvet. Det är som känslan av att kippa efter andan, som när ångesten river sönder kroppen inifrån. Det är som att känna rädslan ta över hela ens existens, som att känna sig så fruktansvärt vilse. Så var det när du ringde och sa att det var ju det som de misstänkt. Det var ju det som bosatt sig i ditt högra bröst. Som av en ren slump upptäcktes under den årliga mammografin. Du kunde inte ens uttala ordet. Det låg liksom alldeles för långt bort, eller kanske egentligen alldeles för nära. Så nära som det aldrig ska få ligga. Så nära låg det. Ligger det fortfarande. Jag satt på buss 70 från Sveaplan. Tittade ut genom fönstret och önskade att det hela var en dröm. En mardröm av det värsta slaget. Men när jag kom hem visade du mig broschyrer och bad mig följa med dig på nästa sjukhusbesök. Väck mig, tänkte jag. Snälla väck mig nu. Men jag väcktes aldrig. Det hela var inte en mardröm av det värsta slaget. Och de två knölarna ligger fortfarande kvar i ditt högra bröst.