Jag lovar att vara stark

Hjärtat klappar hårt i bröstet. Andningen saknar rytm. Vi sitter runt ett gammalt bord i trä och stirrar ned på våra fötter. Hon höjer rösten, skriker till slut och vi alla förstår när hennes röst tystnar att nu har även hon tappat hoppet. Så står hon bara där, tyst och stirrar. Till sist börjar hon stampa frenetiskt med den högra foten och så öppnar hon dörren till det trånga rummet och springer därifrån. Kvar sitter vi med huvudena fortfarande sänkta, blickarna på våra fötter. Och hoppet, det där lilla, lilla hoppet som fanns för länge sedan, det har rymt någon helt annanstans.