Team

”Du måste tro på dig själv. Du är ju duktig! Varför förstår du inte det?” sa hon. Jag mest fnös. Ryckte lite på axlarna och gick in på mitt rum. Slog igen dörren hårt efter mig. Ville visa att jag inte bryr mig, men också att jag inte tror henne. Jag tror visst på mig själv. Mest hela tiden. Men på en sömnig buss tidigt på morgonen eller precis innan jag ska somna på kvällen inser jag att jag faktiskt kanske inte gör det längre. Det är hårt att inse att man så länge gått runt med en förvriden bild av sig själv. Att man uppskattat helt fel. Det är ungefär som ett hårt slag i magen eller som en rejäl käftsmäll. Pang. Allt är plötsligt svart. Du är ute ur matchen. Och jag som trodde jag var matchens spelare flera gånger om.