Gråt inte älskling, du är större än vad du tror

Vi häller i oss kaffe ca 24 timmar om dygnet numera. Mest för att orka hålla ögonen öppna, för annars somnar vi. Vissa bryter upp, andra går bort. Någonstans mitt i allt, bland höstlöv som yr och vindar som kyler spenderar vi kvällar och nätter med vänner som får oss att le, skratta och komma upp på benen igen. Vi jobbar fast vi egentligen inte orkar, säger hejdå på tunnelbanan fast vi egentligen aldrig velat säga just det. För att vi aldrig riktigt vågat. Men nu är det fjärde gången gillt och ju fler gånger vi gör det ska det väl bli lättare, visst? Sedan sitter vi livrädda på bussen hem men ler för att det är det man ska göra, klappar och kramar, säger ”finns här. Finns alltid här” och kramar lite till fast vi egentligen redan gått itu inuti. Men det löser sig, det gör det alltid.