Sometimes love is not enough and the road gets tough. I don’t know why

Går itu till Känn Ingen Sorg Göteborg, samlar tårar i ögonvrån och dansar sedan några dagar senare på stolar med nya klasskompisar. Lägger mig sent, vaknar tidigt. Brottas med en förkylning från helvetet och hostar, snörvlar och nyser på en kräftskiva med gamla klasskompisar. Dricker vin, tar en shot eller två, lagar middag flera dagar i rad och sitter på Nacka Närsjukhus med klump i halsen och stirrar på klockan. Efter tre timmar sitter jag fortfarande nervös och sömnig i sjukhusfiket och dricker ljummet kaffe med alldeles för mycket mjölk i. Sedan, efter fem timmar kommer en sjuksköterska ut och frågar efter mitt namn och jag får äntligen gå in och hålla handen en stund innan vi beger oss hem igen. Det är så livet ser ut just nu, hektiskt. Upp och ned, fram och tillbaka. Allt i ett enda långt flöde. Och jag? Jag mest håller i mig krampaktigt i dörrkarmen för att världen snurrar så fruktansvärt fort