”Den här gången har du någon att spendera hösten med” sa han, när löven hade börjat falla och himlen var färglös. Sa han när jag för 18e gången hade börjat tala höst. Och när allt jag förstod var att, jag behöver honom för att kunna stå upprätt. För att kunna prata, för att kunna gå. För att fungera. Sedan byttes de vita conversen ut mot kängor, skinnjackan mot parkasen och jag mot någon främmande. En sådan som svär och som beter sig illa. Som flyger upp från stolen och skriker. Någon jag inte vill vara. Så jag grät en skvätt, för att inget var som det skulle och intalade mig själv att jag bor djupt inom mig och kanskekanskekanske förekommer det här fenomenet även hos andra i min omgivning. Kanske är inte heller de som de ska, som de en gång var. Och så blev jag lite tryggare. Men mardrömmarna fortsätter att cirkulera på natten och matlusten försvann när det första lövet föll. Och hur förklarar man för någon att det var så länge sedan man var sig själv, när jag står där sm jag alltid gjort och ändå fungerar normalt? Jo, man gråter. Smsar under nattetid och ber till Gud att han ska förbarma sig över en. Man håller sig för hjärtat, intalar sig själv att man är stark, för det är man. Och man har gjort det här 17 gånger. Och för dig, ska jag göra det tusen gånger om

För det blir aldrig vad det en gång var, bara du och jag kvar

Så vi sjunger som aldrig förr på vita balkonger med utsikt över ett levande Grekland, solar och badar bort höstångest och springer tätt intill genom den stora hamnen. Sover dåligt och lite, dör av värme och hetsäter pasta med fetaost. Livnär oss på varandras sällskap, bara så som de allra finaste vänner kan. Skrattgråter nästan när vi inser att snart kommer vi inte vakna mitt i natten i ett alldeles levande Samos och skratta åt toaletten som låter alldeles för högt, grannarna som duschar eller munkarna som sjunger sina obegripliga böner. Sedan har 14 dagar seglat förbi, vi fått solkysst hud och magrat något, men vad gör det när man varit med om kanske den finaste tiden på länge. Sedan sitter vi på planet mot Stockholm, förväntansfulla och utmattade. Sedan når vi familj och åker hemåt, skiljs åt i natten. Då lindar jag in mig i varm pojke och kryper ner i min egna säng, somnar på två röda och sover fram till morgonkvisten då solen skiner in genom fönstret och hösten står för dörren där utanför

augusti 2011