Blood bank

Han följer mig till tunnelbanan en eftermiddag när jag ska åka och jobba till stängning. Det är lördag, klockan har passerat halv fem. Stockholm står i brand. Det är en extrem hetta som översköljer Sverige och vi har klätt oss alldeles för varmt. Hand i hand stannar vi utanför spärrarna. Han kysser mig hejdå. Jag ler när jag går. Lika självklara som för två och ett halvt år sedan är vi, lika knäsvagt förälskade i varandra. Hans kyssar i nacken när vi ska sova är fortfarande de allra finaste, hans bröst i natten det allra tryggaste och hans läppar mot mina är så självklart. Jag älskar honom, så mycket, hela tiden – alltid.

People help the people

x | via Tumblr

x | via Tumblr

❃ ✳ ❂ ❋ | via Tumblr

Untitled

Tumblr

www.weheartit.com

Och jag har visst redan börjat andas höst. Kanske mest för att jag saknar den krispiga luften. Mest för att jag älskar känslan av de sista värmande solstrålarna över min ryggtavla, vandrande längs hela min baksida. Men löven på vissa träd har faktiskt redan börjat falla. De landar mjukt och ljudlöst på den solvärmda marken.

Your protector

Det är med fjärilar i magen som jag skriver det här inlägget. Trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle få skriva det. Men, såhär är det. Nu till hösten 2013 har jag blivit antagen till Stockholms Universitet för att studera till Socionom med inriktning äldreomsorg och funktionshindrade. Ni som följt mig här eller som känner mig vet att jag under mina månader som jobbsökande spenderade väldigt mycket tid till att plugga inför högskoleprovet för att komma in på denna utbildning. Men ni vet förmodligen också att det inte gick så bra som jag hade hoppats på vilket gjorde att tron om att lyckas komma in minimerades något enormt. Och det var ett rätt hårt slag i magen för mig. Men mot all förmodan lyckades jag komma in på den 10:e mest sökta utbildningen i Sverige (!) och blev en av 32 pers som börjar denna utbildning nu till hösten. Det ska bli så otroligt spännande, lärorikt, förmodligen väldigt tufft men samtidigt så himla, himla kul. Och ärligt talat, jag tror inte att jag hade kunnat vara gladare.

Så, tack alla fina och snälla som uppmuntrat och gett mig stöd. Er är jag alltid skyldiga.
Tack