Under the sun, where we belong

Large

Tumblr_lpfl2zetts1qgroito1_500_large

Tumblr_lxkkvrmexc1qzwxugo1_500_large

Livet, vänner.
Det berusar, det tillför. Ger en fjärilar i magen och sockerdricka i blodomloppet. Det förskönar, det förtjusar. Ger och tar, byter och omfördelar. Men för de mesta behöver det inte vara så fruktansvärt komplicerat, för de mesta är det som ett lätt andetag, en smekande vind. Som ett hopp rakt ut i havet och vågorna. Som när vi cyklar hem från jobbet med solen i ryggen kl 21.33 en fredagskväll i maj, då känns det som om vi vore oövervinnerliga, så jävla oslagbara. Aldrig skulle det då slå oss att vi några månader tidigare oroat oss för att vi ska gå sönder i takt med snön som faller och mörkret som tätnar. Inte heller att vi känt oss papperstunna, så fruktansvärt sköra i stunder då vi varit ensamma. Men livet är fantastiskt vet ni, för det är allt, precis allt vi kan tänka oss. Och vi lever det bäst vi vill. Så lev det väl, lev det bäst du kan.

Alla har vi fastnat hos någon någonstans

Augusti 2012
Sommaren som aldrig kom har gjort sig påmint genom hela augusti, vissa dagar skiner fortfarande solen. Men även dagar färgade av regn förekommer. Någonstans mellan höstvindar och sommaravsked tappade jag visst fokus. Kreativiteten och den lilla gnistan av inspiration rann ut genom tårkanaler och gjorde inte mycket för världen, färgade mest bara gatan mörk. Livet är inte en klackspark, inte ett lätt andetag eller ett tvåfotat hopp rakt upp i luften. Livet är slitigt. Det tär, det tar. Dödar. Men det är också ofantligt vackert i stunder då hans blick söker efter min i den ängsliga natten. I stunder då jag får omfamna min fina vän efter fem veckor i från varandra och i stunder då en annan fin vän ringer från Kentkonserten vid Sjöhistoriska, för att jag ska få höra 747 spelas. Då är det så lätt att älska, så lätt att bara vara. Och vet ni? Kärleken som infinner sig i dessa stunder är så mycket starkare och mer avgörande än de korta perioderna av olycka och misär, av motstånd och självkritik att de fina och underbara så lätt vinner. Det är min kunskap jag erhållit under denna sommar och därför försöker jag att älska så mycket jag kan

The wolves

Väcks av regnet som smattrar altantaket. Det är en sådan dag då det är svårt att ta sig upp ur sängen, en sådan då man kanske allra helst vill varva te och filmtittande nedbäddad i 120 centimeters säng. Långt bort ifrån jobb och andra måsten. Bara ligga precis här och låta morgonen bli till dag, dagen bli till kväll och sedan, så småningom se hur den mynnar ut i natt. Det är en sådan dag då man biter ihop, lyssnar på Bon Iver och låter benen gå per automatik. En sådan dag.

Håll om mig

Skolångest varvades av för mycket sol och alkohol. Nedräkning. Snart där, snart där. Mösspåtagning och diverse skivor, upp tidigt, i säng sent. Känslan av att inte komma upp ur sängen på morgonen. Söndagsångest. Plugghets. De sista timmarna i skolan. Rädslan. Känslan av frihet. Ett. Två. Tre. Äntligen här. Studenten. Utspring och bubbligt vin, ramla fram i för höga klackar. Skrika, hoppa, springa. Krama. Ja, krama mammapappasyskonpojkvänmormorbästis. Alla ansikten flyter samman och där i mitten står man och gråter förtvivlat. Förvirrad, euforisk. Allt på en och samma gång. Samma jävla bisarra gång. Åka flak i öldränkt t-shirt, skrika med i ”Sommartider hej hej” genom ett sprudlande Stockholm. Ännu en gång kramas, skrika lite till. Hoppa upp och ned trots halt underlag och trängseln bland klasskompisar. Sedan hem, fnittra åt odören från ölen och bli välkomnad av släkt och vänner, alla dessa nära och kära. Därefter, på kvällen, fira så mycket att man dagen där på vaknar och känner sig tom. Om 17 dagar är det precis ett år sedan, fast det känns som igår. Hur sjukt är inte det.