Shoreline

”Vad som än händer så har du alltid mig” sa jag. Vi låg i hans säng och tittade på tv. Han låg på rygg och jag la mig på hans bröst, såg in i de där blå, blå ögonen i ett försök att övertyga vad jag nyss sagt. I ett försök att visa att jag menat allvar. Då kramade han mig hårt, höll om länge, länge och kysste min kind ömt. Den natten sov vi så nära att jag knappt visste vart min kropp slutade och hans började. Som ett. Han och jag.

We won’t get any younger

bild

bild (1)

Vi vaknar av solen en morgon i mars. Vi har sovit så tätt intill hela natten att värmen från dig har blivit ett med min egen. Under helgen har vi ätit middag med vänner, druckit vin och vandrat längs Söders soliga gator. Ätit sushi och kollat på Berättelsen om Pi. Livet behandlar mig väl såhär års, jag mest lapar sol dagarna i ända och dricker egentligen alldeles för mycket kaffe. Men jag mår bra och det är väl vad som egentligen räknas, vad som egentligen betyder något. Imorgon ska jag säga hejdå till en vän som åker till Frankrike, han blir borta i flera månader. Det gör ont i mig när jag tänker på att vi umgås alldeles för sällan.

 

Feel this moment

644363_580894095273755_1328038293_n_large

11384_580876595275505_1573833261_n_large
http://weheartit.com/entry/55162075/via/TizianaMarcella

Jag mest fikar i ett soligt Gamla stan med två vänner, tränar och pluggar så mycket och länge att nästan glömmer bort vad jag nyss läst. Gör i ordning frukost till mamma när hon är ledig, läser en del och chattar en del med bästis som fortfarande är i Usa. Tänk, snart är hon hemma igen. Sedan går jag långa promenader, samlar fräknar på näsan och planerar en del för framtiden. Snart är det dags för högskoleprov och sedan direkt därefter söka in till högskolan. Om ni visste hur nervös jag är.

 

Hur dom än

Cigarettröken som lämnade hennes mun steg i januarinatten. Hennes ostabila blick vandrade längs Slussens alla resenärer och fastnade sedan på mig mitt framför henne, rödblommig av nattens påträngande kyla. Hon sträckte ut sin vänstra hand, placerade den på min arm. Det var ett fumligt försök att smeka den, hon lyckades inte riktigt. Jag la min egna hand på den, klappade mjukt. Tittade upp i hennes spretiga blick, försökte tappert att fånga den igen och lyckades. Hon såg åter på mig. De blå ögonen var kvalmiga och såg disiga ut. ”Jag älskar dig” sa hon. Rösten var något skör, brast liksom innan den nådde mig. ”Jag älskar dig med” sa jag. Men min röst försvann också in i den stora natten, varken klarare eller starkare än hennes. Sedan stod vi mest där, i väntan på bussen en natt i början på det här året. Jag insåg då att jag redan  börjat förlora henne.

Varje gång du möter min blick blir min värld en aning större

Klockan är 18:33 en måndag i mars och han gör mig så lycklig. Han, killen som blev man framför ögonen på mig, som väcker mig med kyssar på lördagsmornarna och som har sneda fingrar. Han, just precis han gör mig så förbannat lycklig. Sådär kittligt, naivt, knäsvagtlycklig att ibland biter jag mig fortfarande i läppen av lycka när jag ser honom komma gåendes mot mig. Ibland får jag fortfarande svaga knän när han tar min hand på tunnelbanan eller när han viskar ”du är så söt” i mitt öra. Han vars kyssar smakar som nyplockade hallon på sommaren och som fortfarande känns lika pirrigt som det första doppet varje år. Han som jag skrivit om så många gånger, som jag skrikit på, gråtit på, skrattat på och somnat på så många gånger att jag tappade räkningen för länge, länge sedan. Just precis han gör mig så lycklig för att han är han och ingen annan. Och jag älskar honom för det.

Falling to pieces

Vilar ryggen mot baksidan av huset, solen skiner för tredje eller kanske fjärde dagen i rad. Jag tror faktiskt att våren äntligen är på väg. Under loppet av några dagar har jag förlorat mitt jobb, gråtskrikit i något vad som känts som timmar och legat sömnlös när morgontimmarna ljudit. Lamslagits och samlat energi omvartannat i tron om att ljusare morgondag väntar mig. Och vet ni, livet är något väldigt fascinerande. Även i de mörkaste stunder lyckas vi på något vänster ändå se det lilla, hoppfulla ljuset. Det som trots sorg och saknad ger oss något att tro på. Något att förlita oss på. Och efter denna turbulenta helg älskar jag det lilla ljuset, för vad det står för, för vad det gett mig. Samt stöd från familj, pojkvän och vänner. De som vetat hur tufft det varit för mig att börja om igen. Jag älskar er och tackar er så innerligt för att ni finns. Tack