Sigh no more

Tårar i hallen när vi säger hejdå för första gången, sådär på riktigt. Inte ”hejdå vi ses om någon dag eller två” utan ”Hejdå, vi ses den sista maj”. Den sista maj. Åh. Jag tror en del av mig fastnade där i hallen, för jag kände mig trasig när jag lämnade huset. Utanför stod hennes pappa, han sa ”Var stark Tove, gå rakryggad härifrån”. Så det gjorde jag, eller ja, försökte jag åtminstone. Men halkade på isen utanför och föll, orkade knappt resa mig upp igen.

Vet ni vad det konstigaste med tillfällen som dessa är? Att livet fortsätter ändå. Det är så illa tvunget att göra det.