Mitt 2012

2012 var mest såhär

Januari
Svarta nätter i tom säng värmer nog knappast ingen. Klockan ringer 6.30, är redan vaken fast vaknar ändå aldrig. Klockan hinner bli 11, 12, 13, 14. Jag vaknar aldrig. Det är januari. Vintern kom till slut. Men jag sover nog fortfarande. Vill åtminstone tro det under dagar som dessa då kroppen strejkar och inget blir gjort. Annars mår jag bra, riktigt bra. Skrattar mycket och ofta, gråter inte särskilt ofta längre. Förutom då jag tittar på vackra par. Då rinner en och en annan tår och jag saknar len hud och andetag så nära. Hjärnspökena kanske tittar förbi då och då, but hey, what did you expect?

Februari
Dricker microvärmt kaffe med alldeles för mycket mjölk den sista fredagen i februari. Konstaterar att, livet är omvälvande mest hela tiden och det gäller nog att försöka hänga med i svängarna, då överlever man. Pratar i telefon en timme eller så och vi konstaterar att det är 95 dagar kvar till studenten. Till slutet. StudentEN. Smakar på det, en rysning drar längs ryggraden. Jag mest ler av eufori och fortsätter att skratta även när vi lagt på, långt in i tystnaden som uppstår när man är ensam hemma. Det är som att det börjat gå upp för mig att jag är redo för vad livet har att ge. Och jag? Jag omfamnar det som komma skall med öppen famn

Mars
Och vinden leker med mitt hår när jag sitter vid fönstret i sliten luvtröja och gamla jeans med fula märken på fickorna. Regnet öser utanför, jag mest andas in den fuktiga luften och skriver psykologi  på bärbar, ålderlig dator. Smuttar skållhet kaffe och bästa kentlåtarna går på repeat. Idag är en sådan dag då kaffet smakar extra gott och musiken känns om möjligt ännu bättre. En sådan dag då jag bara älskar allt. En dag då jag älskar att jag lever 

April
Vilar i kaoset som var. Hämtar luft och andas. Får nästan tårar i ögonen. Säg något som inte är överväldigande nuförtiden? Något som inte skapar kaos i hjärnan och panik i magen, som inte är så påtagligt nära men samtidigt så frånvarande långt bort. Säg något som inte är så jävla svårt. Handskas med mycket saker just nu, är upp och ned. Inte hormonsint eller bortkommen bara…trött. Utmattad till tåspetsarna, om jag ska vara ärlig. I vilket fall beställer jag en bikini, vilket får mig att längta ännu mer till junijuliaugusti, tittar på student skor och saknar min vän. Hon är nog nästan längst bort just nu. Önskar jag fick krama på henne, säga till henne hur fruktansvärt bra och stark hon är som klarar detta, som inte ger upp. Vill klappa på axeln och säga ”finns” fast på riktigt, ni vet öga mot öga och inte i ett fånigt sms som gör varken från eller till. Som bara verkar efterhängset eller inget alls. Igår tänkte jag nästan åka hem till henne, knacka på dörren till lägenheten och storma in. Säga något i stil med ”vet du vad som hände i skolan idag?” och låtsas som ingenting, som att vi inte tar studenten snart, hon inte mår så dåligt och som att ångesten inte existerar. Men alltsammans finns ju just precis här och jag vågade aldrig åka dit. Tänkte att hon kanske skulle bli tagen på sängen och att det skulle bli mer jobbigt än bra. Hoppas hon förstår att jag tänker på henne, för det gör jag. Och jag finns, hemskt mycket finns jag

Maj

Juni
Träden gungar i takt med vinden och i just det ögonblick då träden blir ett med den vinande vinden förundras jag över livet, hur vackert det kan vara. Stunder då hjärtat nästan krampartat slår sina slag för någon eller något, när man får andnöd och fjärilar i magen, sockerdricka i knäna och när orden fastnar någonstans mellan hals och tunga. Mellan hjärta och huvud. De stunder då man älskar och älskar så mycket att kroppen nästan ger vika av så mycket kärlek. Stunder då man är omgiven av vänner, vilar i hans famn eller vaknar lycklig. Livet är så upp och ned, jag just nu mest upp. Längtar efter solen och värmen, men det är nog det enda som tynger mig

Jag frågar mig själv vad som händer när det tar slut. Vad som händer när saker och ting når en punkt där det inte längre utvecklas, utan istället når bakslag efter bakslag och en dag bara tar slut. Jag frågar mig själv vad som händer när man känner att man inte orkar mer. När man tillslut ger upp. Slåss med mig själv ljusa sommarnätter när saker och ting förlorar syfte, när jag tappar fotfästet och tron jag en gång hade. Sommarlovet börjar dåligt, jag mest mår kasst och sover väldigt mycket. Jag säger upp mig. Fortsätter kämpa och får i veckan fira mina fina studenter. Det kommer bli bra, det ska det bli.

Juli
”För du ser skönheten i det mesta och det gör inte många andra jag känner” sa han en fredag i juli. Kan vara det finaste någon någonsin sagt till mig

Augusti
Sommaren som aldrig kom har gjort sig påmint genom hela augusti, vissa dagar skiner fortfarande solen. Men även dagar färgade av regn förekommer. Någonstans mellan höstvindar och sommaravsked tappade jag visst fokus. Kreativiteten och den lilla gnistan av inspiration rann ut genom tårkanaler och gjorde inte mycket för världen, färgade mest bara gatan mörk. Livet är inte en klackspark, inte ett lätt andetag eller ett tvåfotat hopp rakt upp i luften. Livet är slitigt. Det tär, det tar. Dödar. Men det är också ofantligt vackert i stunder då hans blick söker efter min i den ängsliga natten. I stunder då jag får omfamna min fina vän efter fem veckor i från varandra och i stunder då en annan fin vän ringer från Kentkonserten vid Sjöhistoriska, för att jag ska få höra 747 spelas. Då är det så lätt att älska, så lätt att bara vara. Och vet ni? Kärleken som infinner sig i dessa stunder är så mycket starkare och mer avgörande än de korta perioderna av olycka och misär, av motstånd och självkritik att de fina och underbara så lätt vinner. Det är min kunskap jag erhållit under denna sommar och därför försöker jag att älska så mycket jag kan

September
”Du är himlen för mig varje dag” sjunger Markus Krunegård i Stjärnfallet, jag mest pussar på mitt älskade hjärta och lyssnar på Ben Howard tills mörkret lagt sig. Hösten är nu så påtaglig att jag vissa mornar virar halsduken tätt runt halsen. Så påtaglig att jag härom dagen fick världens finaste kappa att bära under höst och vinter. Annars dricker jag väldigt mycket te, har börjat jobba ännu en gång och drömmer mycket om vad jag kan köpa för pengarna jag tjänar. Nästa helg vankas bröllop och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska behålla den här bloggen eller inte

Oktober
Klockan slår tolv. Det är oktober, det är kallt. Onsdag mynnar ut i torsdag och vi ligger med sammanflätade ben i en 120 centimeters säng. Vet inte om jag kan begära så mycket mer än just det här.

Dricker microvärmt kaffe tills jag återfått den lilla värmen som kylan tog. Hösten är så väldigt påtaglig att morgon och kväll nästan smälter samman, så väldigt påtaglig att jag känner mig urlakad. Ser på alla sociala medier att mina vänner är ute och roar sig, försöker dansa bort hösten, låter inte dess äckliga tentakler nå dem, lamslå dem som den lamslagit mig.

November
Det blåser hårt den sista natten i oktober.
Vi ritar på en pumpa och gröper ut dess innanmäte. Placerar den sedan på framsidan av huset och ser den gång på gång släckas av den hungriga blåsten. Pratar om livet. Om att inse att ens föräldrar är mer än bara förälder och att även de har känslor. Om att inse att saker och ting aldrig förblir vad de en gång var. Om hur det känns när det inte fungerar längre. Planerar sedan en middag till nyår som ska bli den allra finaste, allra mysigaste. Den allra sista. Skrattar så mycket att vi får ont i magen och bälger i oss ljummet te. När jag frågar hur du mår säger du att det känns okej. Och jag litar på det

December

Jag mest samlar snöflingor i håret, i ansiktet, på händerna och i nacken. Står under en gatlykta omgiven av natten.  Och ibland räcker det för att inse att livet är vackert trots separationer, flytt, skador och värk. Ibland räcker det för att inse att livet fortsätter. Träffar vänner på fik inne i stan, kommer försent till en intervju och julbakar. Dricker mycket glögg och kaffe, läser en del och tränar. Vi har nu inlett den sista månaden för det här året och jag försöker göra det bästa jag kan av den. 2012 var ett bra år men 2013 ska bli så mycket bättre.

Cigarettröken som lämnade hennes mun steg i januarinatten. Hennes ostabila blick vandrade längs Slussens alla resenärer och fastnade sedan på mig mitt framför henne, rödblommig av nattens påträngande kyla. Hon sträckte ut sin vänstra hand, placerade den på min arm. Det var ett fumligt försök att smeka den, hon lyckades inte riktigt. Jag la min egna hand på den, klappade mjukt. Tittade upp i hennes spretiga blick, försökte tappert att fånga den igen och lyckades. Hon såg åter på mig. De blå ögonen var kvalmiga och såg disiga ut. ”Jag älskar dig” sa hon. Rösten var något skör, brast liksom innan den nådde mig. ”Jag älskar dig med” sa jag. Men min röst försvann också in i den stora natten, varken klarare eller starkare än hennes. Sedan stod vi mest där, i väntan på bussen en natt i början på det här året. Jag insåg redan då att jag börjat förlora henne.

”Men svara då” väste jag ut i det tomma rummet. Jag satt mest och pillade mig i håret. Försökte rätta till bångstyriga lockar och svor när fingrarna trasslade in sig. ”Svara då för i helvete”. Men inget svar kom och jag förblev lam. Stirrade tomt på mobilen. Hopplösheten träffade mig inom loppet av några nanosekunder. Gick till attack, angrep, vann. Jag gav upp. Hade inget motstånd. Välte medvetet barriären.

Hans doft hänger sig kvar i hallen efter att han gått. Jag hinner nästan sakna honom innan han stängt dörren efter sig. Vi har sovit med varandra två dagar i rad och bara njutit av varandras sällskap. Hans kyssar värmer mig under kyliga decembernätter och hans röst gör mig lugn och stadig när jag är vimmelkantig av stress. Han berättar för mig att jag är vacker utan smink och köper alldeles för dyra underkläder till mig när han är i London. Han skämmer bort mig, lugnar mig, glädjer mig, överraskar mig och framför allt, älskar mig på ett sätt som ingen annan någonsin gjort. Han är det absolut finaste som någonsin hänt mig och om en vecka firar vi två år tillsammans.

 

It’s always darkest before the dawn

 Hans doft hänger sig kvar i hallen efter att han gått. Jag hinner nästan sakna honom innan han stängt dörren efter sig. Vi har sovit med varandra två dagar i rad och bara njutit av varandras sällskap. Hans kyssar värmer mig under kyliga decembernätter och hans röst gör mig lugn och stadig när jag är vimmelkantig av stress. Han berättar för mig att jag är vacker utan smink och köper alldeles för dyra underkläder till mig när han är i London. Han skämmer bort mig, lugnar mig, glädjer mig, överraskar mig och framför allt, älskar mig på ett sätt som ingen annan någonsin gjort. Han är det absolut finaste som någonsin hänt mig och om en vecka firar vi två år tillsammans.

 

Huvudet högt

Jag mest samlar snöflingor i håret, i ansiktet, på händerna och i nacken. Står under en gatlykta omgiven av natten.  Och ibland räcker det för att inse att livet är vackert trots separationer, flytt, skador och värk. Ibland räcker det för att inse att livet fortsätter. Träffar vänner på fik inne i stan, kommer försent till en intervju och julbakar. Dricker mycket glögg och kaffe, läser en del och tränar. Vi har nu inlett den sista månaden för det här året och jag försöker göra det bästa jag kan av den. 2012 var ett bra år men 2013 ska bli så mycket bättre.

Pärlor

Cigarettröken som lämnade hennes mun steg i januarinatten. Hennes ostabila blick vandrade längs Slussens alla resenärer och fastnade sedan på mig mitt framför henne, rödblommig av nattens påträngande kyla. Hon sträckte ut sin vänstra hand, placerade den på min arm. Det var ett fumligt försök att smeka den, hon lyckades inte riktigt. Jag la min egna hand på den, klappade mjukt. Tittade upp i hennes spretiga blick, försökte tappert att fånga den igen och lyckades. Hon såg åter på mig. De blå ögonen var kvalmiga och såg disiga ut. ”Jag älskar dig” sa hon. Rösten var något skör, brast liksom innan den nådde mig. ”Jag älskar dig med” sa jag. Men min röst försvann också in i den stora natten, varken klarare eller starkare än hennes. Sedan stod vi mest där, i väntan på bussen en natt i början på det här året. Jag insåg redan då att jag börjat förlora henne.

”Men svara då” väste jag ut i det tomma rummet. Jag satt mest och pillade mig i håret. Försökte rätta till bångstyriga lockar och svor när fingrarna trasslade in sig. ”Svara då för i helvete”. Men inget svar kom och jag förblev lam. Stirrade tomt på mobilen. Hopplösheten träffade mig inom loppet av några nanosekunder. Gick till attack, angrep, vann. Jag gav upp. Hade inget motstånd. Välte medvetet barriären.