Jag som trodde jag var kvar, hade börjat på nytt. Det vet du när du ser mig

”Jobbar du nu?” frågar han. Vi sitter i bilen på parkeringen i Gustavsbergs centrum och väntar på pappa. ”Nej” svarar jag, suckar och pillar bort lite grus från den högra skon. ”Vad gör du då?” frågar han igen. ”Jag..” börjar jag, ”Jag.. söker jobb, men det är ingen som vill ha mig”. Skrattar lättsamt  för att dölja denna söndagsångest, denna jobbångest. Denna jävla ångest. Han funderar en stund, biter sig i läppen och utropar sedan glatt ”Men! Du kan ju börja jobba på mitt boende”. Som om det vore det smartaste han kommit på. Pappa kommer gåendes med en konsumkasse i handen, pekar på några hockeykillar och hoppar in i bilen. Jag ler hela vägen hem.

Jag vet vem jag är när jag är hos dig

Det blåser hårt den sista natten i oktober.
Vi ritar på en pumpa och gröper ut dess innanmäte. Placerar den sedan på framsidan av huset och ser den gång på gång släckas av den hungriga blåsten. Pratar om livet. Om att inse att ens föräldrar är mer än bara förälder och att även de har känslor. Om att inse att saker och ting aldrig förblir vad de en gång var. Om hur det känns när det inte fungerar längre. Planerar sedan en middag till nyår som ska bli den allra finaste, allra mysigaste. Den allra sista. Skrattar så mycket att vi får ont i magen och bälger i oss ljummet te. När jag frågar hur du mår säger du att det känns okej. Och jag litar på det.