Här kommer natten

”Så vi köper tortellini, färdig pastasås på tetra och fetaost på Konsum i Nacka Forum. Känner oss sådär fånigt vuxna,  utbyter nervösa blickar i kassakön. Fnittrar på bussen så högt att männen på sätet framför vänder sig om, så högt att sällskapet som kliver på i centrum också iakttar oss. Men vi är bara vi, varken mer eller mindre än oss själva och så genuina i varandras sällskap att vi i slutändan inte bryr oss, att vi i slutändan bara fortsätter att le. Vandrar den snåriga stigen hem till henne som vi gjort så många gånger och landar sedan vi köksbordet, trötta, hungriga. Lagar mat, pratar om framtiden, om jobb, om att göra karriär, om en pojke åt henne. Vi somnar sedan i hennes 180 säng efter att vi jagat ut en harkrank och vaknar dagen efter av ljumma sommarvindar som sveper över oss. Vi äter frukost, hon berättar om utlandsstudier hon vill göra. “Hur länge är man borta?” frågar jag. “Man kan välja mellan 1 eller 2 år” svarar hon med en macksmula i mungipan. Det vänder sig i magen. Två år utan dig tänker jag. Jag klarar det inte. “Jaha” svarar jag, rädd för att visa mig rädd. Samtidigt vet jag att hon måste få göra det här och jag ska inte bli anledningen till att hon stannar kvar här, att hon fastnar. Hon är värd det, så värd det att om något hämmar henne ska jag hjälpa henne att komma härifrån. Sedan måste jag rusa till bussen och vi kramas längelänge, hinner bli sentimentala och vill inte släppa. Tänker att det är ju bara en månad och i Skåne, det är inte USA – än åtminstone. Jag vinkar hela vägen till soptunnan.”

Sedan, ljudlöst, kom september. Höst och regnrusk präglat av askgrå himmel och blött gräs. Sent en eftermiddag kom ett sms där det stod ”jag har insett, varför vänta ett år? Jag kan lika gärna åka nu!”. Då var det bestämt, hon skulle åka. Redan nu faktiskt. Jag har knappt kunnat skriva om det, detta är nog den första gången jag skriver ut det på riktigt.

Så, i januari 2013, dvs om ca 2 månader åker min bästa vän till Usa för att studera teater. Lika fascinerande och spännande som det är, lika mycket ångest, rädsla och fruktan ligger det i det. Har nog aldrig tidigare insett hur det känns när den som man kanske bryr sig mest om av alla flyttar ifrån en. Har nog aldrig tidigare insett hur det smärtar och hur ensam man känner sig när man själv bara ska stanna kvar här. Ska mitt liv bara fortsätta här hemma? Hur ska jag bete mig? Vem ska jag ringa?

Jag vet att livet fortsätter, att jorden fortsätter att snurra, men hur beter man sig när ens andra halva lämnar staden, landet för att bege sig ut på nya äventyr? Önskar jag hade svaret på det, men det har jag inte. Tyvärr.

I don’t know what I can save you from

Dricker microvärmt kaffe tills jag återfått den lilla värmen som kylan tog. Hösten är så väldigt påtaglig att morgon och kväll nästan smälter samman, så väldigt påtaglig att jag känner mig urlakad. Ser på alla sociala medier att mina vänner är ute och roar sig, försöker dansa bort hösten, låter inte dess äckliga tentakler nå dem, lamslå dem som den lamslagit mig.

Klockan slår tolv. Det är oktober, det är kallt. Onsdag mynnar ut i torsdag och vi ligger med sammanflätade ben i en 120 centimeters säng. Vet inte om jag kan begära så mycket mer än just det här.

Passagerare

Löven har börjat falla från träden nu, ibland ser det nästan ut som att det snöar. Kylan kom snabbt i år. Jag mest går långa promenader och häller i mig baljor av te med mjölk, äter satsumas framför tv:n och ser på diverse serier på datorn. Saknar rutin, tränar så fort jag får tid och skriver till tonerna av Kent. Livet är vad det är, varken mer eller mindre för var dag som går. Något jag börjat vänja mig vid. Livet snurrar, jag står still. Samma roller vi spelat under det senaste året, samma positioner som vi nästan alltid haft. Av vana kanske.