Kär i en borderline

”Du är ingen vinnartjej” sa han. Jag mest försökte samla ihop alla spretiga bitar av mig själv som börjat sticka åt olika håll, orden nådde mig inte riktigt. Inte då, åtminstone. Chockad halkade jag med tungan på orden. Tappade bort bokstäver och stirrade nog mest tyst på honom. ”Jaha..” svarade jag till slut. Samtalet avslutades, vi tog i hand och han gick. När jag sedan steg utanför porten ringde jag ett samtal där jag mest skrattgrät mig genom ord som sa att jag visst är en vinnartjej, en riktig kämpe. Men det hela mynnade ut i att jag i slutändan krympte. Bit för bit. Urgröpt och avskalad. Kapad vid fotknölarna. ”Jag är självkritisk, alldeles för ambitiös och jobbar hemskt dåligt under press” hade jag tänkt säga när jag bad om att få prata med honom, för att han skulle förstå och kanske se en glimt av riktiga Tove. För att han skulle få se mig och kanske, men bara kanske förstå. Men istället slutade det med att jag tog till mig och grät hela vägen från Stadion till Slussen.

Men jag vet att han hade fel, att jag egentligen är en riktig vinnare. Liksom det var fel av honom att säga så till mig. Därför bestämde jag mig för att aldrig igen agera som en förlorare, aldrig igen tro att jag är värd mindre, att jag ska känna att jag måste ursäkta mig för att jag är jag. Så efter den dåliga dagen igår är det en bra dag idag, som redan börjat. Och jag ska ta vara på den för jag, jag är en vinnartjej. En vinnare. Jag må vara för ambitiös och självkritisk, men för den sakens skull ska ingen annan säga till mig att jag inte är en vinnartjej.

Ibland så dör jag lite grann

Önskar att livet kunde stanna upp ibland, att jorden kunde sluta snurra så snabbt. För ibland känns det som att jag måste hålla i mig i dörrkarmar eller sängben för att inte ramla omkull, för att inte tappa fotfästet och falla. Men livet stannar aldrig upp och jorden slutar aldrig snurra. Så enkelt är det. Försöker återigen att finna motivation i den allt för grå vardagen. Spelar för hög musik när jag egentligen borde sova, har återigen börjat med att dricka på tok för mycket te och äter godis mest hela tiden. Försöker någonstans komma fram till vad jag vill med livet, vad jag vill utbilda mig till eller jobba med – samtidigt som jag kämpar med jobbet jag har. Det är mycket på en gång och resulterar många gånger i dagar av sängliggande och ångest när lampan släcks om kvällen. Men jag är stark, betydligt mer stabil än vad jag en gång var och den här gången har jag både vänner och pojken som fångar upp mig innan jag slår i marken. Och det, vänner, det är vad som håller mig upprätt under dagar av regn

Old pine

”Du är himlen för mig varje dag” sjunger Markus Krunegård i Stjärnfallet, jag mest pussar på mitt älskade hjärta och lyssnar på Ben Howard tills mörkret lagt sig. Hösten är nu så påtaglig att jag vissa mornar virar halsduken tätt runt halsen. Så påtaglig att jag härom dagen fick världens finaste kappa att bära under höst och vinter. Annars dricker jag väldigt mycket te, har börjat jobba ännu en gång och drömmer mycket om vad jag kan köpa för pengarna jag tjänar. Nästa helg vankas bröllop och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska behålla den här bloggen eller inte