Korallreven och vintergatan

Sommaren som aldrig kom har gjort sig påmint genom hela augusti, vissa dagar skiner fortfarande solen. Men även dagar färgade av regn förekommer. Någonstans mellan höstvindar och sommaravsked tappade jag visst fokus. Kreativiteten och den lilla gnistan av inspiration rann ut genom tårkanaler och gjorde inte mycket för världen, färgade mest bara gatan mörk. Livet är inte en klackspark, inte ett lätt andetag eller ett tvåfotat hopp rakt upp i luften. Livet är slitigt. Det tär, det tar. Dödar. Men det är också ofantligt vackert i stunder då hans blick söker efter min i den ängsliga natten. I stunder då jag får omfamna min fina vän efter fem veckor i från varandra och i stunder då en annan fin vän ringer från Kentkonserten vid Sjöhistoriska, för att jag ska få höra 747 spelas. Då är det så lätt att älska, så lätt att bara vara. Och vet ni? Kärleken som infinner sig i dessa stunder är så mycket starkare och mer avgörande än de korta perioderna av olycka och misär, av motstånd och självkritik att de fina och underbara så lätt vinner. Det är min kunskap jag erhållit under denna sommar och därför försöker jag att älska så mycket jag kan

The fear

Idag känns det som höst. Men jag tänker mest på festival och en kanin som kanske blir min inom en snar framtid, då blir kylan inte lika påtaglig och jag förblir glad

Förlåt för idag, för imorgon. Och för igår. Tills jag blir någon annan

”Min sorg borde inte vara din sorg, men ändå är den det. Säg mig, det om något borde vara kärlek?” sa jag under natten till idag. Klartecken efter klartecken. Snubblar runt i natten och känner mig tom, halv, eländig. Vrider mig i 120säng tills regnet slutat falla utanför och sedan tills det börjat falla igen. Han vill att jag ska ta tag i det här, kanske få lite hjälp på vägen. Och jag har insett att jag måste göra det. För honom, för mig. För oss. Halkar på tangenterna. Vill inte riktigt skriva detta men har insett att det är nödvändigt, att jag kanske måste.