Just hold me

”För du ser skönheten i det mesta och det gör inte många andra jag känner” sa han en fredag i juli. Kan vara det finaste någon någonsin sagt till mig

Säg att du vill se mig, mer än så behöver du inte göra

”Det är så jobbigt att sova med dig” sa han imorse när vi försovit oss. ”Varför?” frågade jag. ”För att jag inte kommer upp ur sängen när du ligger där intill”. Upp, på med kläder och ”pusspusspuss vi ses ikväll”. Utanför porten skiner solen, jag fångar några strålar på näsan. Möts av två harar som leker på en gräsplätt mellan lägenheterna, fastnar med blicken och småspringer sedan ner till tunnelbanan. Livet är rätt fint just nu, vaknade lycklig imorse.

Det är så det ska vara

Så vi köper tortellini, färdig pastasås på tetra och fetaost på Konsum i Nacka Forum och känner oss sådär fånigt vuxna att vi utbyter nervösa blickar i kassakön. Fnittrar på bussen så högt att männen på sätet framför vänder sig om, så högt att sällskapet som kliver på i centrum också iakttar oss. Men vi är bara vi, varken mer eller mindre än oss själva och så genuina i varandras sällskap att vi i slutändan inte bryr oss, att vi i slutändan bara fortsätter att le. Vandrar den snåriga stigen hem till henne som vi gjort så många gånger och landar sedan vi köksbordet, trötta, hungriga. Lagar mat, pratar om framtiden, om jobb, om att göra karriär, om en pojke åt henne. Vi somnar sedan i hennes 180 säng efter att vi jagat ut en harkrank och vaknar dagen där på av ljumma sommarvindar som drar över oss. Vi äter frukost, hon berättar om utlandsstudier hon vill göra. ”Hur länge är man borta?” frågar jag. ”Man kan välja mellan 1 eller 2 år” svarar hon med en macksmula i mungipan. Och det vänder sig i magen. Två år utan dig tänker jag. Jag klarar det inte. ”Jaha” svarar jag, rädd för att visa mig rädd. Samtidigt vet jag att hon måste få göra det här och jag ska inte bli anledningen till att hon stannar kvar här, att hon fastnar. Hon är värd det, så värd det att om något hämmar henne ska jag hjälpa henne att komma härifrån. Sedan måste jag rusa till bussen och vi kramas längelänge, hinner bli sentimentala och vill inte släppa. Tänker att det är ju bara en månad och i Skåne, det är inte USA – än åtminstone. Jag vinkar hela vägen till soptunnan

I en hundradels sekund tränger ljuset fram

Solen döljs bakom grå moln, himlen lovar regn. Det är tisdag och jag mest känner mig sjuk. Lindar in mig i diverse luddiga filtar och dricker te här framför datorn. Lyssnar på musik. Tappar mig själv mellan tonerna och försvinner en stund. Från och med idag har jag semester, så nu är det upp till mig. Ska lappa och laga lite, fixa denna vanställda person lite grann. Har insett att jag inte är så stark alla gånger och att jag måste sluta låtsads vara det. Det är okej att bara finnas till utan ståndpunkt. Och det är okej att erkänna sig svag. Det är det.

Men jag lovar att vara stark, jag lovar att vara god. Kan lova hela världen att jag står vid mitt ord

Har blivit musikfrälst ännu en gång och sjunger Den svenska björnstammen mest hela min vakna tid. Sover med sammanflätade ben med honom och jobbar både lördag och söndag. Fötter och ben värker.  Solen skiner, jag fångar lite färg på kroppen, twittrar, sover länge, äter mycket och gott, lever. Mår. Mår förjävla bra i stunder då fina vänner berikar mig med underbara komplimanger och överröser mig med fina ord som i slutändan håller mig upprätt. Som gör mig stark.

Det är mörkt och kallt här hos mig, men du har sådant som gör det ljust igen

Fjärilslätta handrörelser över solbränd hud och andetag i nacken är vad som får mig att le såhär års. Vi äter middag på en restaurang på Söder, firar att båda är hemma och välbehållna. Jag sitter med händerna under bordet och överraskar efter en stund med biobiljetter till Batmanpremiären om 3 veckor. Han ler av tacksamhet, lutar sig över det lilla bordet och kysser mig. Tackar. Ler ännu mer. Jag mest vet inte vart jag ska ta vägen. Önskar att jag kunde ge honom hela världen där och då, för han är värd precis allt han vill ha. Sedan pratar vi jobb, ser Jonas Gardell och vandrar längs Söder för att komma hem. Sover med enbart lakan och så nära att vi ligger på varandra. Han somnar med armarna runt mig, med kroppen tätt intill. På morgonen vaknar jag av en lätt kyss på kinden och ett ”Tove, vi måste gå upp” fast sedan somnar vi nästan om och missar tunnelbanan. Men det gör inget, för vi har varandra, har haft det i mer än 1,5 år nu och det är det enda som faktiskt betyder något. ”Skriv” vädjade han mig härom kvällen. ”Snälla, skriv. Jag älskar när du skriver”. Och så skrev jag, för hans skull.

Runaway

Ville så gärna höra Kent spela 747 i ett regnigt Borlänge, men natten till lördag blev inte som den skulle. Bränner näsan i ett solkigt tält alldeles för litet för två och gråter mot hans arm när det blir svårt, vilket det blir ofta. Kommer hem till ett mörklagt Stockholm och duscharduscharduschar kroppen alldeles röd. Efter veckan som varit har jag insett att jag har de finaste vänner, pojkvän och familj. Och att jag skulle göra vad som helst för dem

Flyga

Den svenska björnstammen i Borlänge kan vara bland det finaste och härligaste jag någonsin sett och hört